Problemlösningsinlägg

Det här ledde tillslut fram till det här och jag har tagit mig en ordentlig funderare på hur jag ska göra för att det ska fungera lite smidigare.

Jag hör mig själv i dotterns utbrott, och jag tycker inte om det. Jag vill ju inte bli tillsagd på det sättet, så varför säger jag det åt dottern. Jag vill leva efter det mycket enkla "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (Matt 7:12). Men det är inte så enkelt att alltid säga de rätta sakerna när jag är trött och less och ledsen. Med barn är det så tydligt att vad du ger, är vad du får. Barn gör inte som du säger, utan som du gör.
Att komma med (tomma) hot är långtifrån ett vinnande koncept, men där har jag hamnat alltför ofta, tyvärr. Plötsligt slinker det ur mig, jag biter mig i tungan och ångrar mig i samma sekund, önskar det var osagt. Men orden har redan nått dotterns öra och ett tag senare kommer det ett hot tillbaka. Fast lite fel, för hon hotar ju med detsamma, så det blir ju hennes förlust i alla fall ...

Har nu läst stärkande ord på lite olika håll. Känner att det som behövs, för oss alla, är en mer närvarande mamma. Jag har så lätt för att vara "någon annan stans", steget före eller kanske lite efter, bara mentalt men i detta fall så är det inte så bara.
Jag måste komma ihåg att dottern vill samarbeta, men att hon just nu testar hur det känns att säga nej, hon undersöker sina gränser och våra.
Jag ska välja mina strider!
Jag vill sluta ställa onödiga frågor, det jag vill ska komma som en uppmaning.

Förhoppningsvis blir det bättre snart och det jag vill och önskar jag var sätter sig i ryggmärgen och blir det sätt som genomsyrar vår vardag tillsammans.