Fick alldeles nyss en otrolig längtan efter dottern! Vill vara med henne idag. Vill inte sitta här och söka jobb. Kommer ju ändå ingen vart... Längtar så efter mitt lilla busfrö. Min pratglada lilla fröken. Mitt allt!
Och när jag skriver detta slår det mig att jag på sistone funderat mycket kring längtan och saknad. Att det är stor skillnad mellan dessa. Fast samtidigt är det väldigt likartade känslor. Min första sambo sa så klokt en gång - "man kan inte sakna det man har".
Just nu längtar jag efter dottern. Saknar hennes armar runt min hals.
Och på tal om min första sambo, jag saknar det förhållandet, men jag längtar inte tillbaka.
Min älskade mamma saknar jag så fruktansvärt mycket. Men jag kan inte längta efter henne, för det är en omöjlig känsla. Börjar jag längta efter mamma då rasar jag. Går sönder. Imploderar. Exploderar.
Alltså kan man inte längta efter något man inte har?! Edit: Kom på att jag visst kan längta efter något jag inte har. Men det är svårt att längta efter något jag haft!
Vad tycker du? Vad längtar du efter? Vad saknar du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar