Jag avskyr dagar som börjar som denna dagen gjorde. Till en början flöt det på bra, men sedan, i samband med att dottern skulle få på sig kläderna så började det gå utför.
-Nej, inte nu, efter Fåret Shaun, bestämde dottern.
-Under tiden vi tittar på Fåret Shaun, var mitt omutliga svar.
Jorå, dottern insåg ju att så brukar vi ju faktiskt göra så hon kom lite motvilligt fram från värmen under filten. Av med pyjamas, och på med kläderna, det gick ju riktigt bra. Vi skrattade åt tokigheterna på TV. Borstade tänderna. Stängde av TV:n.
Men hoppsan då. Kom på att det är ju kallt. Fram med varm mössa. Nya skorna måste ju namnas. Vantarna då? Äsch jag struntar i det. Dottern klättrade upp i vagnen utan att få på sig ytterkläder.
-Ska du gå ut med så lite kläder, frågade jag.
Nej, det ville ju inte dottern. Klättrar ur vagnen och börjar ta på sig skorna. Hallå, byxorna först! Mössan åker på. Min kofta är i vägen och drar av mössan igen. Jag börjar svettas. Av med koftan. Men tillslut sitter kläderna där de ska. Fast tummen skulle ju bråka. Och så ville hon ju vara robot. Men skriker senare att hon sitter fast.
Stressen är nu total. Så när hissen blir upptagen orkar jag inte vänta, utan tar upp dottern ur vagnen. Hon börjar skrika i högan sky. Jag rusar ned för trappen med vagnen i famnen. Dotterns skrik ekar i trapphuset. Jag känner att jag bara vill lämna allt. Men går upp och hämtar ned dottern. Bär henne fast jag egentligen inte orkar. Stressen är för stor. Jag kan sakta ned. Fast jag vill.
Tack och lov backar en bil ut framför oss så vi måste stanna. Räknar stilla till tio. Tittar ned på dottern som sitter i vagnen med tårar under ögonen. Stannar. Pratar med henne, säger förlåt. Får en kram. Och en puss. Struntar i att jag kommer sent. Det är en värdslig sak...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar