Missriktad omtanke

Igår när vi varit och handlat så tog dottern som vanligt trappan upp för att vänta på mig som skulle ta hissen. När hon kommer upp, ensam, så möter hon en kvinna och jag hör hur hon börjar fråga dottern om var hennes mamma/pappa var. Dottern blev blyg och svarade motvilligt att jag var "där nere". Kvinnan gav sig inte utan fortsatte att tjata om att varför är du ensam här för. Jag blev stressad över hela situationen och kände mest att det blev en missriktad omtanke. Jag litar på att dottern inte går ifrån mig. Och att som främmande kvinna hoppa på en 4-åring kanske var lite fel sätt att se till att allt fick ett lyckligt slut. Visst, jag förstår hennes oro, men hon kanske kunde väntat en stund innan hon satte igång förhöret. Ibland räcker det med att bara iaktta. Då hade jag tackat för hjälpen. Nu blev jag mest irriterad. Och dottern blev förvirrad.