Jag är inte mer än människa. Men ibland blir vardagen mig övermäktig när allt helt plötsligt händer samtidigt. Eller att det blir på nått annat sätt än vad jag tänkt mig. Jag reagerar med ilska. Som går ut över barnen.
Jag vill inte vara arg. Det blir ingen trevlig stämning då. Det sprider sig. Lägger sig som en grå tung matta över oss. Och det blir nästan som att ju mer vi kämpar för att bli av med den desto tyngre blir den.
Jag hade lovat mig själv att sluta tjata på dottern. Låta henne få vara den hon är. Det gick ju sådär. Men som sagt. Jag är inte mer än människa. Och vanans makt är stor.
Tur då att det kommer en ny chans i morgon. Den tänker jag ta :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar