Hade inte varit hemma i många timmar innan argmamman var tillbaka med besked. Det är som att ilskan sitter i väggarna här hemma. Vi klättrar på varandra och det finns ingen möjlighet för lite eget utrymme. Jag blir så ledsen på mig själv att jag inte orkar hålla argmamman borta, trots peppande läsning i bilen av boken Fem gånger mer kärlek.
Jag blir frustrerad när ingenting händer och jag vill inte sitta inne hela dagarna. Fast det är visst just det jag gör. Och så ökar frustrationen. Barnen blir griniga. Jag blir ännu argare. Barnen grinigare ... och ja, ni fattar. Så är vi långt nere på botten och jag orkar inte ta oss upp ur det svarta hålet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar