Det har den senaste tiden snurrat runt blogginlägg som har uppmanat föräldrar att lägga ned telefonen och som respons på det läste jag ett annat inlägg där telefonen var en mammas sociala överlevnad.
Nu i morse hörde jag att vissa öppna förskolor vill införa mobiltelefonförbud.
Och jag håller med alla faktiskt. Jag kan ibland bli galen på personer som ständigt sitter med näsan i sin telefon och inte alls deltar i det som händer runt omkring där och då. Tänk då hur du som liten, som inte vill nånting hellre än att ha sin mammas uppmärksamhet och du möts av total ignorans. Hela tiden, eller i alla fall väldigt ofta. Hur skulle du må? Och vänd på det, småbarnsåren kommer inte igen, det är en tid som kommer och går väldigt fort. Var var du då? Närvarande och deltagande? Eller satt du med näsan i telefonen när barnet lärde sig krypa, stå, gå, hoppa, simma, cykla ...
Samtidigt förstår jag mamman som ser telefonen som hennes chans att behålla någon form av socialt umgänge, men vad jag kunde utläsa höll hon sitt telefonanvändande på en nivå som ändå kan vara skälig. Det vill säga, telefonen var inte nummer ett, det var barnet som var nummer ett. Självklart kan man ta chansen att kolla lite på facebook när barnen leker, men när barnet vill dig något så lyssna, se på barnet och var en närvarande förälder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar