Fastan #39

Femte söndagen i fastan - Försonaren

Psaltarpsalm

Psaltaren 103:8-14

Barmhärtig och nådig är Herren,

sen till vrede och rik på kärlek.

Han går inte ständigt till rätta med oss,

hans vrede varar inte för evigt.

Han handlar inte mot oss som vi förtjänat,

han ger oss inte våra synders lön.

Ty så hög som himlen välver sig över jorden,

så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.

Så långt som öster är från väster,

så långt från oss förvisar han vår synd.

Som en far visar ömhet mot barnen,

så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom.

Ty han vet hur vi är skapade,

han minns att vi är mull.

Mina ögon fastnar vid raden "sen till vrede och rik på kärlek" Läser om igen och tänker att så är det. Så är det också bland människor. Vi har lättare för att sprida kärlek än ilska (och hat). Tack och lov är det så. Läste en undersökning där de tittat på folk som passerar genom dörrar. Om någon släppte dörren i "ansiktet" på den efterföljande så spred det sig i betydligt färre steg än tvärt om, att personen framför höll upp dörren åt de som kom efter. Ett simpelt men ganska tydligt sätt att visa på att omtänksamhet = kärlek sprider sig längre än det motsatta. Vi är skapade efter Guds förebild, här är ett bevis på det.

Gud är kärlek. Jag behöver inte göra något speciellt för att förtjäna kärleken. Den kärleken finns där likt en mor som älskar sitt barn. Fast jag förstår ändå vad det menas med "Han handlar inte mot oss som vi förtjänat" Jag undrar ju faktiskt ibland hur Gud kan älska mig när jag stundtals beter mig som skit. Om jag inte klarar av att älska mig själv, hur ska då Gud kunna göra det? Då ber jag om förlåtelse, både av mig själv och av Gud. Då ser jag att Gud älskar mig precis som jag är. Liksom jag älskar mina barn precis som de är. Det svåraste är att älska mig själv precis som jag är

Ibland måste vi förlåta oss själva först, av kärlek till oss själva. För att inte tvivla på kärleken från Gud och tro att vi inte förtjänar Guds kärlek.