Läst i DN

I morse läste jag denna artikeln i DN. Då fick jag se, svart på vitt, nått som jag länge anat. Det går att utläsa hur den arbetssökande känner inför sin situation genom att läsa mellan raderna.

Men jag undrar nu, hur ska jag någonsin kunna få ett jobb, när jag sällan eller aldrig befinner mig i det där stadiet av:

gott humör, känner sig nöjd med sig själv och kan ge en bra bild av det man har presterat.

Allt jag gör utstrålar ju lågt självförtroende, desperation och avsaknad av drömmar och visioner.

Oflyt

Jag känner det som om jag befinner mig i oflyt. Har befunnit mig här ett bra tag, mer eller mindre omfattande. Det är som att jag ständigt ligger steget efter. Är på fel plats vid fel tillfälle. Eller på rätt plats vid fel tillfälle. Eller kanske fel plats vid rätt tillfälle.

Ett exempel:
Cyklar till körövningen. Ser en av mina körvänner svänga ut framför mig, men eftersom hon hade grönt ljus hade jag ju rött ljus så jag får laglydigt vänta på grönt. Försöker cykla ikapp, men som sagt, jag har oflyt så vid nästa korsning hinner det slå om till rött.
Men tydligast blir det ändå vid sista korsningen, där hon kan göra en liten "fuling" för när hon ska genom korsningen är det inte en bil i syne. När jag hunnit fram är det bilar till höger, vänster, framför och bakom. Och så ytterligare cyklister och en gångare!!!!

Jag vet att det är ganska ytligt och kanske lite småaktigt av mig att ta detta som exempel, men det är för att visa på hur en sån liten grej blir ju stor i mitt liv. Där det ständigt blåser motvind. I alla fall som jag känner det.

Minnet är bra ...

... men kort!

Påvägen till körövningen kom jag på två jättebra och viktiga saker att blogga om. Nu minns jag bara att jag kom på två bra saker att blogga om.

Skör tråd

Det är en skör tråd jag balanserar på. Minsta lilla belastning får den att brista. Till exempel ett rivjärn som ligger på fel plats i lådan. Bara en sån sak.

Kämpa på

Det var lättare sagt än gjort att välja lyckan. Men jag har försökt. Jag försöker. Och ska fortsätta försöka.

Pussig påsk :)

Det har varit skönt med påsklediga dagar. Skönt med sol. Skönt med lek.

Skärtorsdag
Hade hoppats på fint väder, men tyvärr regnade det. Fast dottern och mamman packade ändå ihop en lunchpicknick och tog sig till söders höjder och lekte lite med vänner från SB i Ivar Lo-parken. Vädret till trots blev det en härlig förmiddag!

Långfredag
Mamman fick en välbehövlig sovmorgon. Sedan var det dags för mamman att ta sig till kyrkan för att öva inför långfredagens musikgudstjänst. Pappan och dottern tog bilen till "sarmor å sassar".

Påskafton
Lugn och skön dag med lite parklek. Äta glass i solen, MUMS tyckte dottern. Lite fixande med balkongen, välbehövligt sopande då det lämnats tydliga spår efter fönsterbytet i vintras :o Ett påskägg till dottern, med kakmonster-pyjamas i! En HIT!!! Påskmiddag med sill och ägg...

Påskdagen
Dottern önskade Junibacken med hela familjen. Självklart sade mamman! Och packade iordning för en busstur till Djurgården och rolig lek på Junibacken. Där träffade vi Pippi, Dunderkarlsson och Blom. Supertrötta dottern sov medan mamman och pappan promenerade genom ett påskslumrande soligt Stockholm.

Annandag påsk
Återigen en tur till "sarmor å sassar". Mamman ville ha lite fröjd till balkongen så på vägen stannade vi till i Barkaby och Plantagen för inköp av kruka, frön, jord och lite penséer. Tyvärr var det slut på torvbricketter, men det inhandlades hastig i Bålsta :D
Dottern sprang runt och visade sarmor och sassar både det ena och det andra. Pappan bytte till sommardäck, och blev utskälld av dottern för att han gjorde sönder bilen :D Mamman mest bara njöt av en härlig vårdag!

Ingen tid

Det är ganska fascinerande, när jag tror att det ska finnas "mycket" tid till att sitta vid datorn finner jag inte en endaste liten sekund. Men det har varit skönt. Välbehövligt.
Återkommer, hoppas jag, med lite påskberättelser senare

Beslut

Jag har tagit ett beslut. Efter insikten att det är i mångt och mycket jag själv och mina val som påverkar hur jag faktiskt mår. Så hädanefter ska jag välja att må bra.
Jag ska sluta vältra mig i tankar om hur synd det är om mig. Och hur jobbigt det är.
Det kommer inte att bli lätt att sluta. Jag kommer garanterat att falla tillbaka. Ramla in i gamla hjulspår. Men jag ska verkligen försöka.
Jag ska bli ärlig mot mig själv. Mot mina medmänniskor.
Jag ska våga må bra. För det är mod som krävs nu. Kliva ur den här gropen, det kräver nått litet extra. Jag känner mig trygg i känslan av misslyckande. Vet inte hur det är att vara lyckad. Lycklig.
Vet inte hur man drömmer. Vad jag ska önska för mig själv.
Men nu önskar jag och drömmer jag om en månad med mest glada dagar. Kraft att ta tag i min ångest. Mod att söka jobb. En massa kärlek från nära och kära. Och inspiration att hitta på roliga saker varje dag!

Utan titel

Jag lyssnar på radio. De säger att solen skiner. Att man blir lycklig då. Jasså. Blir man? Det känns som ett hån. Jag känner ingen lycka.
Jag känner mig grå. Värdelös. Osynlig. Oönskad.
Kan inte föra samtal. Hittar inte orden.
Vill inte.
Har inga drömmar.
Går långsamt. Saknar spänst.
Finner ingen väg härifrån. Vill inte härifrån?

Premiär

Nu börjar det märkas att det är fotbollspremiär på Råsunda idag. Folk i rörelse. Hejjaramsor smyger sig in.
Synd att vädret inte visar samma fina sida som igår.

Tröst

Nattar dottern. Saknar mamma. Börjar gråta, fast jag försöker att dölja det för dottern. Men inget undgår ju henne.
Hon klappar mig på kinden. Och säger: Jag klappa. Det går över.
Tar nappen ur munnen. Och ger mig en blöt puss.

Slut

Havreflarnen är nära nog slut nu. Och inte orkar jag baka nya heller. För vad spelar det för roll. Det är ju ändå ingen som kommer. Lika bra det. För jag orkar ju inte ställa till med kalas.

nä

Bonk. Krash. Oink.

Tvärstopp. Orkar inte mer. Nu ger jag upp.

Supermorsa

I afton var jag en riktig supermorsa!

För jag har lyckats med konststycket att laga mat, rengöra ugnen, trösta och plåstra om dottern. Allt på ungefär en och samma gång.

Omplåstringen behövdes för att dottern råkade, när hon hjälpte mig med potatisen till potatismoset, slinta med kniven (en liten bordskniv) och köra den rakt i sin lilla tumme. Låter nog värre än vad det var, iaf om man frågar dottern, för hon såg mest chockad ut och pladdrade på om att det kom blod. Och med ett plåster på tummen var det full fart igen!

Lagom till att fiskpinnarna fräste i stekpannan och det var dags för att röra ihop moset, hördes en duns, från sovrummet, följt av högljudd gråt från dottern. Som visserligen hade pappan med sig, men i vissa lägen är det bara mamman som kan trösta.

Ja, och jag tror att alla dessa små insidenter hände just idag, när jag äntligen tog mig för att rengöra ugnen :o

Så för att sätta pricken över I:et i min supermorsa, passade jag på att baka havreflarn till dotterns tvåårskalas på lördag. Fast det lär jag få göra om, för bara när jag skulle stoppa undan dem försvann 2-3 stycken ned i min mage ... det är gott med havreflarn

En undran

Kliar det även i din hårbotten när du läser slutet på detta inlägg. På mig gör det så iaf. Förlåt!