Jag känner mig inte tillräcklig. Tiden räcker inte till. Hur jag än gör är det nånting som blir lidande. Jag får ingen avlastning. Ingen vila. Och i slutändan är det barnen som blir lidande. Framförallt dottern. För när orken tar slut finns det visst bara ilska kvar.
Jag drömmer om att få slippa huvudansvaret, bara för en dag. Ett städat hem. En sovmorgon. Sätta mig vid ett dukat bord. En måltid utan tjat.
Tills dess, om ens då, får jag vara ensam med barnen. Dottern hemma med misstänkt ögoninflammation. Så inte ens den avlastningen med förskola får jag. Försöker se det positiva i att jag vet att jag inte kan få nån avlastning alls
Får du ingen avlastning alls av din man? Kan du prata med honom om hur du känner? Även om den ena jobbar och den andra är hemma är hemmet och barnen bådas... vet att det kan vara svårt men du verkar vara i stort behov av avlastning! kram!
SvaraRaderaJust nu är pappan i Tyskland med jobbet så det är därför jag inte får nån avlastning.
SvaraRaderaOkej, vad bra då, jag missuppfattade det då. Fick intrycket av att det inte var något tillfälligt utan snarare det vanliga? Särskilt av stycke 2.
SvaraRaderaJag känner också att jag inte räcker till, det finns inte tillräckligt med timmar på dygnet för allt man vill hinna med... det berömda livspusslet :)