De senaste dagarna har jag gått med en gnagande känsla av att jag inte ger mina barn den barndom de är så väl värda. Jag läste nånstans att såsom föräldrarna mår när man är barn, så kommer man att må som vuxen sedan (minns inte riktigt men typ så) Och nej, vad jag inte vill ge detta vidare.
Jag vill att barnen ska minnas mycket lek, massor med kompisar och glädje! Just nu känns det avlägset. Och dottern börjar ju bli stor. Till hösten börjar hon i förskoleklass. Hon vill leka lekar som lillebror bara förstör, men hon har ingenstans att ta vägen med sin lek. Sonen vill leka lekar som kräver ytor som inte finns för där är storasyster och stör.
Jag känner mig desperat. Vill inte bo såhär. Men som det är just nu är det vad vi har, och det är svårt, ja kanske till och med omöjligt, att ändra på. Det ganska svårt att hitta nått större boende till samma kostnad som vi har nu. Och med bara en inkomst så har vi inte pengarna till ett dyrare boende.
Jag känner mig desperat. Uppenbarligen kan jag inte söka jobb. Har sökt närmare 60 jobb sedan februari och enligt nån sorts logik* borde jag i detta läget åtminstone kommit på 5 intervjuer. Jag har inte varit på en endaste en. Många av dessa var ju kanske inte de mest perfekta ansökningarna, men ändå. Jag är visst inte bra på det här med att sälja mig själv.
Jag känner mig desperat. Tiden bara rullar på, och jag kan inte annat än försöka hänga med. Vill njuta av tiden när barnen är små, kunna ge dem en härlig barndom. Samtidigt vill jag få in en fot i arbetslivet. Försöker se det positiva med att vara arbetslös och ha småbarn. Men känner bara stressen och desperationen över att det inte blir som jag drömde om. Att jag inte kan ge dem det de så väl förtjänar.
*Logik: Sök 100 jobb, gå på 10 intervjuer, få 1 jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar