Nej, Lady Dahmer // postpatriarkal feministfitta du är inte ensam om att känna obehag när folk pratar om att barn ska lyda. Härom morgonen var vi (jag och barnen) med om en olustig situation när vi kom fram till förskolan. Då kom en pappa med ett storgråtande barn i vagnen och så säger pappan argt: Om du bara lytt mig, så skulle det aldrig hänt.
Dottern stelnade till och jag kände hur det gick kalla kårar längs ryggraden. Att till och med säga åt sitt barn att "lyd, annars!" kändes bara så fel. Lydnad hör hemma i djurvärlden, inte tillsammans med barn.
I kommentarerna till inlägget jag länkar till är det några som tycker att barn ska lyda i farliga situationer, men inte ens där håller jag med om att det är lydnad det är fråga om. Barn saknar konsekvenstänk, det är något de behöver hjälp med, så i en potentiellt farlig situation måste den vuxne se till att alla klarar av den utan olyckor. Jag tycker att det är en viss skillnad i att lyda (utan att ifrågasätta) jämfört med att ge argument till att nu vill jag att ...
Barn vill samarbeta. Barn behöver påminnas om saker om och om igen. Barn saknar konsekvenstänk. Det kan vara bra att komma ihåg.
Tyvärr måste jag nu erkänna att jag skulle behöva en omprogrammering. Jag hamnar allt för ofta i en situation där jag på sätt och vis kräver lydnad. Men ungefär 2 sekunder försent inser jag vad jag sagt/gjort och önskar att jag kunde göra om - göra rätt. Jag reagerar alldeles för snabbt med ryggmärgen och det är inte alltid så jag vill, och vet att jag ska, göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar