Ibland är det så skönt att läsa/höra talas om andra 1½-åringar. Då kan dotterns utbrott liksom blekna till en liten stillsam sommarbris. Men oj vad jag lider med de som har dessa stormar flera gånger dagligen. Stormar som aldrig vill mojna.
Och när vi befinner oss mitt i våra stormar är det ändå ingen tröst att veta att nån har det värre. För mitt i stormen är det jobbigt. För mammahjärtat. För dottern. Hon skriker sig hes. Tårarna trillar nedför hennes runda kinder. Men plötsligt säger jag visst nått som bryter stormen.
I morse lät det ungefär såhär:
Dottern, argt och ledset: Nej! Vill inte byskor!
Mamman, bestämt: Det regnar ute, du måste ha byxor på dig när vi går till förskolan.
Dottern, argt: Nej! Inte skor!
Mamman, bedjande: Men de blåa stövlarna då?
Dottern, glatt: Ja! Stöblar! Blåa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar