I torsdags hände en allvarlig olycka på Roslagsbanan. Föraren har jag genom forumet Sjalbarn träffat vid ett flertal tillfällen, för hans fru är en av mina vänner på forumet.
Nu har det mobiliserats middagsleveranser, barnvakt, städning av hamsterbur, sällskap, böcker, filmer ... you name it! för familjen. Kärleken och omtanken som genomstrålar trådarna är starkare än dagens solsken från klarblå himmel.
Väninnan skriver att det känns så surrealistiskt, och det är en känsla jag känner igen. När mamma låg i respirator sina sista dygn i livet, ville jag att ALLT skulle stanna upp, spolas tillbaka, spolas fram och bara vara som vanligt. Solen som sken kändes som ett hån men samtidigt var det så underbart med våren och löven som sprack. Surrealistiskt ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar