Att passera en gräns

Sonen har ju som sagt haft några oroliga nätter vilket har lett till att jag varit, och är, väldigt trött. Sådär trött så jag kan inte tänka. Tappar ord. Kommer av mig. Och blir arg. JätteARG. Kan inte vara den där mamman jag vill vara för jag är bara ARG. Tillslut finns det ingen ork kvar. Bara gråt. Och ilska.

(Fast det är egentligen väldigt konstigt, för snacka om energikrävande humör. Det är väl främst för att en liten motgång blir som att bestiga ett berg och då reagerar jag med ilsket utbrott. Allt annat än klokt, men spärrarna är sedan länge förlorade i ett trött moln)

En väninna på fb la upp denna länk "När orken tar slut" och titeln fick mig att klicka mig vidare och läsa. Även om det är skrivet till och av en förälder med barn med särskilda behov så fanns det saker som är väl värt att ta till sig hos alla föräldrar.

Vi behöver se våra personliga behov och ta dem på allvar. För den människa som inte har någon energi kan heller inte ge något till någon annan. ... 

... det inte finns något dåligt eller skamligt i att ta hand om sig själv mellan varven. Tvärtom så är den en förutsättning att kunna vara en fortsatt god förälder till sina barn. Att älska sitt barn är att även kunna älska sig själv. 

Jag passerade en gräns. Bröt samman. Orkade inte mer. Att sonen sov oroligt några nätter var droppen som fick mig att rinna ut på golvet som en orkeslös trasa.

Har försökt prioritera mig själv i helgen. Men just den här helgen har det varit svårt. Med eget kalas och andras. Och en son som när han äntligen kan sova utan stök igen, vaknar och spyr ned lakanen ...