Fastan #17

Psalm 622 ur Den svenska Psalmboken

Att ta farväl på riktigt sätt
från solens ljus är aldrig lätt
för människan att lära.
Det skedde aldrig på vår jord,
om inte Jesus med sitt ord
stod oss som vän så nära.
...
O Jesus, Gud och broder kär,
du vet hur bitter döden är
som du har segrat över;
du vet med vilken skräck vi ser
vårt timglas sandkorn falla ner,
du vet vad vi behöver

Idag har vi varit på begravning för att ta farväl av en älskad farmor, mamma och svärmor. Det här har jag av förklarliga skäl skrivit i förväg. Jag valde den här psalmen för kyrkoherden läste den på fastlagssöndagen i samband med tacksägelsen och den grep an på mig. Jag har sedan fastlagssöndagen återkommit till dessa rader flera gånger och för varje gång tolkat dem på ganska olika sätt. Ibland har orden varit trösterika. Ibland ett tillfälle för tårar att trilla. En passande psalm under fastan.

Bild lånad från Svenska kyrkan

Edit: Lägger till en av psalmerna vi sjöng på begravningsgudstjänsten.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla dig i sin hand.