Fastan #1

Askonsdagen - Bön och fasta

Gammaltestamentlig läsning

Manasses bön 11-15

Nu böjer jag knä i mitt hjärta

och ber dig att visa din mildhet.

Jag har syndat, Herre, syndat,

och jag vet vad jag har brutit.

Jag bönfaller och ber dig:

förlåt mig, Herre, förlåt mig,

låt mig inte gå under genom mina lagbrott,

vredgas inte för evigt,

låt inte mina olyckor vara för alltid,

förvisa mig inte till jordens nedersta djup;

du är ju de botfärdigas Gud, Herre.

Då blir det som händer mig ett bevis för din godhet,

ty i din stora nåd räddar du mig fast jag är ovärdig,

och jag skall prisa dig så länge jag lever.

Dig lovsjunger hela den himmelska hären,

och din är äran i evighet. Amen.

 Det är lättare att gå om jag gör det med ett rent hjärta. Jag gillar att gudstjänsten börjar med syndabekännelsen så jag kan lämna det dåliga bakom mig och istället fylla på med godhet och kloka ord. Så det kändes skönt att börja mitt fastebibelstudium med sista verserna i Manasses bön.

Samtidigt känner jag: En frustration över att jag gör saker som jag måste be om förlåtelse för (och det är allt som oftast samma saker). En tacksamhet över att Gud förlåter mig, fastän jag återfaller i samma mönster. En glädje över att jag har modet att be om förlåtelse. En visshet och trygghet att Gud älskar mig precis som den jag är och att han går med mig även om jag vandrar på konstiga vägar.

Han vänder bort sitt ansikte från mina synder, men aldrig från mig. Tänk om jag kunde älska mig själv på det sättet, istället ältar jag och bannar mig själv. Jag måste först förlåta mig själv, för att kunna älska. För att kunna älska mina medmänniskor, och förlåta dem också.

Under askonsdagens mässa får jag ett kors av aska i pannan. Jag bär det som en påminnelse om förlåtelsen. Ett livets tecken. Ett kärlekens tecken.