Fastan #2

Askonsdagen - Bön och fasta

Epistel

Andra Korinthierbrevet 7:8-13

Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte. Först ångrade jag det kanske, jag inser ju att brevet bedrövade er, åtminstone för en tid. Men nu gläder jag mig, inte över att ni blev bedrövade utan över att sorgen ledde till omvändelse. Ni blev ju bedrövade på det sätt som Gud vill och har därför inte lidit någon skada genom mig. En sorg efter Guds vilja leder till en omvändelse som ger frälsning och som ingen behöver ångra, medan världens sätt att sörja leder till död. Just detta att ni kom att känna en sorg efter Guds vilja – vilken hängivenhet har det inte medfört bland er, vilka förklaringar, vilken harm, vilken oro, vilken längtan, vilken iver, vilken räfst. På alla sätt har ni gjort er skuldfria i den här saken. Om jag skrev till er var det alltså inte med tanke på den som gjort orätt, inte heller med tanke på den som lidit orätt, utan för att ni själva inför Gud skulle se med vilken iver ni sluter upp bakom mig. Detta har tröstat mig.

Det är försent på dagen för att jag i skrivande stund ska få ur mig något vettigt. Jag finner orden både skrämmande och trösterika. Mest trösterika tror jag


(Anledningen till detta sena inlägg var att sonen hade svårt att somna och jag var fasligt trött. Denna kombination innebar att jag slumrade till och vaknade strax efter tio då jag satte mig att läsa denna text.)