Nu har sonen gått på förskola i en månad. Han har blivit en i gänget. Han gillar sin förskola, nu när han upptäckt allt skoj som kan hända. Vi hade några dagar när det inte alls var skoj att bli lämnad utan mig, då han grät redan när vi kom in genom dörren eller försökte klä av mig så att jag skulle vara kvar där med honom.
Språket har kommit som en lavin i och med förskolestarten. Det pekas och pratas hela tiden. Han är så klok, min lille stora kille.
Jag står återigen till arbetsmarknadens förfogande. Just nu känns det visserligen lite som i limbo, för arbetsförmedlingen har "skickat" mig till a-kassan, men jag tror inte jag kommer få några nya dagar (har ju ej uppfyllt ett nytt arbetsvillkor) och då vet jag ju inte riktigt vad som händer med mig. Jag försöker verkligen undvika att tänka på det, för det tar så mycket energi att oroa sig över saker som jag inte kan göra något åt och som ändå löser sig ändå ...
Just nu känner jag mig väldigt peppad och inspirerad i mitt jobbsökande. Men slås dagligen över att det tar så mycket längre tid än vad jag tror. Även om jag får mycket gjort så växer ändå listan på saker jag ska göra konstant. Och jag fattar inte hur de som bara får 15 timmars barnomsorg som arbetslös hinner med att söka jobb!
Tack och lov fick kommunen inte igenom förslaget att korta tiden för föräldralediga och arbetslösa, så under terminen så är det 30 timmars barnomsorg i veckan. Men från och med årsskiftet är det 15 timmar under lov, så nu vecka nio är det sportlov, och jag har inte riktigt bestämt mig hur jag ska göra då. Just nu lutar det åt att låta sonen vara hemma och dottern får gå i alla fall några förmiddagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar