En stund bara jag

Kom iväg ensam för att handla mat. Så skönt det var! Fast jag fick ett litet "panikanfall" precis när jag hade betalat SL-remsan och skulle ta vagnen, som inte alls var en vagn utan en "dramaten". Det hann snurra en hel hög med underliga tankar innan jag landade i att allt var som det skulle ...

Tog mig verkligen tid att handla; funderade, tittade, lyssnade, doftade. Nu hoppas jag att vi klarar oss ifrån större inköp under veckan. Men nån mjölkförpackning eller hushållspapper (som tog slut när jag var och handlade och jag missat att det var på väg att ta slut) det ska väl gå alldeles utmärkt att handla när och om det behövs

Fick även chansen att njuta av en bit choklad utan att nån (ingen nämnd, ingen glömd ;) hojtade för att få smaka!

Uppdatering

Efter det här inlägget har jag (försökt) ändra mitt förhållningssätt mot dottern. I och med detta har jag insett att till stor del ligger problemen hos mig. Det är jag som gör att dottern är "jobbig" och det är jag som tycker att dottern är jobbig, för hon reagerar ju fullt adekvat på mina små utbrott.
Tänk så mycket lättare det flyter på om alla är lugna och glada. Självklart får hon och jag bli arg eller ledsen, men vi behöver ju inte befinna oss i det hela tiden.
I lugnet finns det plats för alla känslor.

Det blev snabbt en förändring till det bättre, så nu vill jag fortsätta på det här spåret.

Problemlösningsinlägg

Det här ledde tillslut fram till det här och jag har tagit mig en ordentlig funderare på hur jag ska göra för att det ska fungera lite smidigare.

Jag hör mig själv i dotterns utbrott, och jag tycker inte om det. Jag vill ju inte bli tillsagd på det sättet, så varför säger jag det åt dottern. Jag vill leva efter det mycket enkla "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (Matt 7:12). Men det är inte så enkelt att alltid säga de rätta sakerna när jag är trött och less och ledsen. Med barn är det så tydligt att vad du ger, är vad du får. Barn gör inte som du säger, utan som du gör.
Att komma med (tomma) hot är långtifrån ett vinnande koncept, men där har jag hamnat alltför ofta, tyvärr. Plötsligt slinker det ur mig, jag biter mig i tungan och ångrar mig i samma sekund, önskar det var osagt. Men orden har redan nått dotterns öra och ett tag senare kommer det ett hot tillbaka. Fast lite fel, för hon hotar ju med detsamma, så det blir ju hennes förlust i alla fall ...

Har nu läst stärkande ord på lite olika håll. Känner att det som behövs, för oss alla, är en mer närvarande mamma. Jag har så lätt för att vara "någon annan stans", steget före eller kanske lite efter, bara mentalt men i detta fall så är det inte så bara.
Jag måste komma ihåg att dottern vill samarbeta, men att hon just nu testar hur det känns att säga nej, hon undersöker sina gränser och våra.
Jag ska välja mina strider!
Jag vill sluta ställa onödiga frågor, det jag vill ska komma som en uppmaning.

Förhoppningsvis blir det bättre snart och det jag vill och önskar jag var sätter sig i ryggmärgen och blir det sätt som genomsyrar vår vardag tillsammans.

Lösning på ett problem

Nej, det blev inte särskilt snyggt, men det funkar bra. La en röd sjal över lampan i fönstret i sovrummet, så nu är det nästan lika bra kvällsbelysning som med stjärnan. Föresten står lampan bakom en gardin så det gör inget att det ser ut som hejkomåhjälpmig. Just i det här fallet är funktion viktigare än form :)