Svår nöt att knäcka

Jag tycker det är så himla svårt att göra det bästa nu med Nordiska motståndsrörelsen till Almedalen och Nya tider i bokmässan.

Spontant reagerar jag nej, bojkotta! Men samtidigt är det verkligen det bästa? Så fort vi alla som står för öppenhet och alla människors lika värde reagerar med ett bojkotta! Stäng ute! Ni är inte välkomna! Snabbt som sjutton drar de på sig offerkoftan och försvarar sig med den, återigen, felaktiga tolkningen av yttrandefriheten.

Yttrandefrihet är att du får säga vad du vill utan "munkavle" från staten. Det innebär att, som exempel, bokmässan har all rätt att säga tyvärr Nya tider, ni är inte välkomna hit för vad vi kan se så kan ni inte fullt ut ställa upp på våra krav på öppenhet. Samtidigt innebär det att Nya tider också har rätten att säga att de känner sig kränkta och att de visst följer bokmässans krav.

Det är yttrandefrihet från båda hållen. I det lilla, om du skulle kliva in hos grannen och börja prata om dina politiska visioner, kan grannen ringa polisen och be dem föra bort dig. För du har gjort intrång. Inte för att du talar om dina visioner. För där kan polisen inte göra något, så länge det du talar om håller sig inom lagens råmärken.

Att du då, när polisen för bort dig, börja vråla något om yttrandefrihet, så har du fel. FEL! Vill du gärna dela med dig av dina politiska visioner får du istället snällt bjuda in dina grannar för att de ska komma och lyssna på dig. Och om de kommer, lyssnar och säger emot dig, är det helt okej. Då går det inte heller att vråla något om censur och att yttrandefriheten är hotad. För vem är det som censurerar vem egentligen? Vem är det som vill försöka ändra på yttrandefriheten?

Jag som privatperson har rätt att välja vilka som kommer hem till mig. För en organisation är det samma sak. Vi har alla rätten att välja vilka som får komma.

Du som inte blivit bjuden - eller nekad inträde, har faktiskt även rätt att känna dig besviken. Men du har inte blivit censurerad. Yttrandefriheten är inte hotad av detta. Vill du så gärna att ditt budskap ska komma ut får du hitta någon annan väg.

Men åter till nöten. Jag är för öppenhet, yttrandefrihet, solidaritet och tycker att alla människor är lika mycket värda. Samtidigt, alla kan inte vara med överallt. Om nu bokmässan väljer att ta med Nya tider, är det verkligen rätt bojkotta mässan? Eller är det bättre att göra som Svenska kyrkan och välja att vara kvar? Jag finner båda argumenten lika bra. Så vad gäller bokmässan kan jag tycka att det är bra att det finns både ock.

Vad gäller polisens, i mina ögon, slappa inställning till att ge tillstånd för dessa antidemokratiska och farliga grupperingar att vara med på Almedalen, det tycker jag är ett reellt problem. Där måste polisen faktiskt bli hårdare och dra snävare gränser.

Desperat

De senaste dagarna har jag gått med en gnagande känsla av att jag inte ger mina barn den barndom de är så väl värda. Jag läste nånstans att såsom föräldrarna mår när man är barn, så kommer man att må som vuxen sedan (minns inte riktigt men typ så) Och nej, vad jag inte vill ge detta vidare.

Jag vill att barnen ska minnas mycket lek, massor med kompisar och glädje! Just nu känns det avlägset. Och dottern börjar ju bli stor. Till hösten börjar hon i förskoleklass. Hon vill leka lekar som lillebror bara förstör, men hon har ingenstans att ta vägen med sin lek. Sonen vill leka lekar som kräver ytor som inte finns för där är storasyster och stör.

Jag känner mig desperat. Vill inte bo såhär. Men som det är just nu är det vad vi har, och det är svårt, ja kanske till och med omöjligt, att ändra på. Det ganska svårt att hitta nått större boende till samma kostnad som vi har nu. Och med bara en inkomst så har vi inte pengarna till ett dyrare boende.

Jag känner mig desperat. Uppenbarligen kan jag inte söka jobb. Har sökt närmare 60 jobb sedan februari och enligt nån sorts logik* borde jag i detta läget åtminstone kommit på 5 intervjuer. Jag har inte varit på en endaste en. Många av dessa var ju kanske inte de mest perfekta ansökningarna, men ändå. Jag är visst inte bra på det här med att sälja mig själv.

Jag känner mig desperat. Tiden bara rullar på, och jag kan inte annat än försöka hänga med. Vill njuta av tiden när barnen är små, kunna ge dem en härlig barndom. Samtidigt vill jag få in en fot i arbetslivet. Försöker se det positiva med att vara arbetslös och ha småbarn. Men känner bara stressen och desperationen över att det inte blir som jag drömde om. Att jag inte kan ge dem det de så väl förtjänar.


*Logik: Sök 100 jobb, gå på 10 intervjuer, få 1 jobb.

Språkliga dilemman

Det är en konst att kunna förmedla sig skriftligt och verkligen få fram det man vill förmedla. Jag är till viss del en språkpolis som stör mig på särskrivningar, när de och dem blandas ihop och felstavningar som stör min läsning och får mig att komma ur läsflödet.

Men jag hoppar inte på folk eller klassar dem som korkade bara för att de inte kan skriva, när de skriver privat. Däremot blir jag väldigt dömande när det är i professionella sammanhang. För hur ska jag kunna veta att de är bra på det de gör om en annons är full med stavfel, konstiga syftningar och inte alls genomtänkt.

För ett antal år sedan bodde jag i den vackra fjällorten Hemavan och var i stort behov av en klippning. Så dök det upp ett anslag på Ica Fjällboden där en person sa sig kunna klippa hår, till ett bra pris. Jag vågade inte nappa på det erbjudandet för lappen var så illa skriven och min dåvarande sambo tyckte att jag var orättvis som tänkte så. Men var jag det? Allt jag hade att gå på var denna illa skrivna lapp.

Jag köper argumentet att bara för att personen är dålig på att förmedla sig skriftligt betyder det inte att personen är dålig på att klippa hår. Det kanske till och med är tvärt om. Hen är kanske superduperduktig på att klippa hår så det där med att skriva har fått stå tillbaka. Men jag håller fortfarande fast vid att ska du gå ut med "reklam" för det du gör måste även den visa nivån på det du erbjuder. Man kan inte förvänta sig att få nya kunder på en illa skriven lapp.

Jag kommer att fortsätta att välja bort varor eller tjänster om allt jag har att gå på är en illa skriven annons. Att vara professionell är att inse sina svagheter och se till att få hjälp med dessa. Jag tycker inte att personen bakom är korkad, men det är dumt att visa upp sina svagheter istället för att visa på sina styrkor ...

Jobbsökardilemma

Jag befinner mig i ett litet dilemma. Jag har just nu minst trettio(30) intressanta lediga jobb att söka, och det är bara annonser som jag hittat på arbetsförmedlingen. Sista ansökningsdag är 11 april på den som ligger längst fram, fast de flesta går ut 1/4, så det ger att jag måste söka minst 2 jobb per dag för att ligga i fas. Minst alltså, för det kommer ju ut nya lediga jobb hela tiden och sedan finns det dessa lediga jobb som ej kommer ut på arbetsförmedlingen.

Satsar jag på att söka alla dessa intressanta jobb så kommer jag ju inte att hinna med nästan nånting annat, det blir kvantitet framför kvalitet. Men är det rätt väg att gå?

Eller är det smartare att satsa på kvalitet - dvs bara söka de tjänsterna som jag VERKLIGEN vill ha, lägga ned mycket tid på ansökningshandlingarna, ringa innan, följa upp osv

Jag vet faktiskt inte.

Det ligger i min natur

Jag är en engagerad person som kan konsten att brinna för saker som ligger mig varmt om hjärtat. Jag behöver den glöden för att må bra. Men just nu känns det som att det tar mer energi än vad det ger. Så jag försöker låta bli att engagera mig.
Men helt ärligt, det går ganska dåligt, då det ligger i min natur att engagera mig

Sjukstuga

Sonen är/har varit magsjuk. Dottern får vara hemma från förskolan. Det är en svår avvägning med allt som ska hända. Det verkar inte som att det är en smittsam magsjuka för ingen annan har blivit sjuk, ännu (vågar jag skriva det). På torsdag är det lucia, en viktig lucia för dotterns del då det är sista luciafirandet på förskolan. Kan jag låta henne gå till förskolan på torsdag, eller kanske redan i morgon? Kan jag ha med sonen för att titta på storasyster? Kommer vi att kunna gå på luciasångstunden i kyrkan med öppnis? När ska jag kunna göra pepparkaksdeg så vi kan baka pepparkakor på söndag? Och kommer vi kunna baka pepparkakor alls på söndag???

I väggarna

Hade inte varit hemma i  många timmar innan argmamman var tillbaka med besked. Det är som att ilskan  sitter i väggarna här hemma. Vi klättrar på varandra och det finns ingen möjlighet för lite eget utrymme. Jag blir så ledsen på mig själv att jag inte orkar hålla argmamman borta, trots peppande läsning i bilen av boken Fem gånger mer kärlek.
Jag blir frustrerad när ingenting händer och jag vill inte sitta inne hela dagarna. Fast det är visst just det jag gör. Och så ökar frustrationen. Barnen blir griniga. Jag blir ännu argare. Barnen grinigare ... och ja, ni fattar. Så är vi långt nere på botten och jag orkar inte ta oss upp ur det svarta hålet.

Jag är en människa

Jag är inte mer än människa. Men ibland blir vardagen mig övermäktig när allt helt plötsligt händer samtidigt. Eller att det blir på nått annat sätt än vad jag tänkt mig. Jag reagerar med ilska. Som går ut över barnen.

Jag vill inte vara arg. Det blir ingen trevlig stämning då. Det sprider sig. Lägger sig som en grå tung matta över oss. Och det blir nästan som att ju mer vi kämpar för att bli av med den desto tyngre blir den.

Jag hade lovat mig själv att sluta tjata på dottern. Låta henne få vara den hon är. Det gick ju sådär. Men som sagt. Jag är inte mer än människa. Och vanans makt är stor.

Tur då att det kommer en ny chans i morgon. Den tänker jag ta :)

Lite ditt och datt

Nä, inte lärde sig dottern simma heller. Fascinerande nog så kunde hon mer i vintras efter avslutad Sköldpadda än vad hon nu kan, enligt diplomet. Men det var kul att få bada dagligen. Och att få diplom och klubba efter avslutad kurs. Att hon var genomfrusen efter varje pass, det var bara en parantes

Nån som faktiskt verkar lära sig nått, det är sonen. De senaste dagarna har han tagit fler och fler steg utan stöd. Och idag känns det som att det riktigt lossnade, framförallt när vi var på Ica Maxi och sonen klev iväg, från mig, och tittade och pekade på allt och alla. Sedan vände han om och gick in i min famn :)

Vår midsommar spenderade vi hos en av pappans systar som köpt hus och ville få hjälp att måla (om) utsidan. Dottern ville testa att måla, och jorå det blev väl fint, men hon tappade ganska snart intresset. Kanske för att det är så mycket inte, akta, sluta ...

Ja, för det är det enda hon får höra just nu känns det som. Jag vill inte hamna där, men hon hittar ju bara på bus hela tiden så det blir ju helt enkelt en ond cirkel. Av inte, akta, sluta ... Jag vill få ett slut på det. Jag  försöker verkligen. Men det är svårt. Det kräver för mycket energi av mig. Energi som jag saknar. För att vi befinner oss mitt i den onda cirkeln. Jag tar tacksamt emot tips på hur jag kan bryta denna!

Förvirrad årstid

Är det vår, sommar, höst eller rent av vinter?? För en vecka sedan badade barnen. Den här helgen har vi knappt vågat oss ut, och när vi väl gjort det har vi antingen trott vi skulle blåsa eller flyta bort. Eller kanske både och på samma gång. Blåfrusna små fingrar trots bra klädsel. Hoppas att det bara är en tillfällig svacka för snart börjar dotterns simskola, utomhus, och även om hon är varmblodig så tror jag inte att hon är så sugen på att bada ute när temperaturen knappt vågar sig över fem grader

Räcker inte till

Jag känner mig inte tillräcklig. Tiden räcker inte till. Hur jag än gör är det nånting som blir lidande. Jag får ingen avlastning. Ingen vila. Och i slutändan är det barnen som blir lidande. Framförallt dottern. För när orken tar slut finns det visst bara ilska kvar.

Jag drömmer om att få slippa huvudansvaret, bara för en dag. Ett städat hem. En sovmorgon. Sätta mig vid ett dukat bord. En måltid utan tjat.

Tills dess, om ens då, får jag vara ensam med barnen. Dottern hemma med misstänkt ögoninflammation. Så inte ens den avlastningen med förskola får jag. Försöker se det positiva i att jag vet att jag inte kan få nån avlastning alls

Valhjälp

Sonen hjälpte till mycket effektivt. Vaknade och ville inte somna om med pappan och dottern. Dottern drog sitt strå till stacken då hon ville somna med mig och brorsan. Jag såg färdigt Sveriges mästerkock, och sedan gick jag och la mig. Men tröttheten den består, för sonen sover extremt oroligt ...

Vet inte vad jag ska prioritera just nu. Vill så mycket. Har så lite tid. Så lite ork.

Nu ska jag i alla fall se till att sonen somnar. Sedan blir det att se vem som blir Sveriges mästerkock.

Dagens lilla dilemma som måste få ventileras

Sonen sover på soffan. Tvättstugan är bokad från och med NU! Tvätten sorterad. Men hur ska detta lösas på bästa sätt. Vill inte väcka sonen, men han har sovit ett tag så egentligen gör det inget om han vaknar. Tror jag ställer i ordning så det bara är att gå ned så fort han vaknar. Och gör han inte det snart så får jag väcka honom ändå. Så får det bli ;)

Svårt att få ihop det

Sitter och försöker lösa ett pussel med misspassande pusselbitar. Får inte ihop det hur jag än försöker. Lösningen finns säkert men jag ser den inte.
Problemet är alltså att pappan befinner sig i Malmö på tisdag och jag vill inte missa körövningen. Farmor som gärna är med dottern är upptagen på tisdagar hon med. Jag skulle kunna ta med mig båda barnen till kören, men det är inte optimalt. Alla andra lösningar som jag tänker ut har sina brister. Nä, jag får inte ihop det ...

Mammafel

Känner mig ledsen och frustrerad just nu. Allt som blev "fel" med dottern hade jag ju nu världens chans att rätta till med sonen. Men så gör jag samma fel i alla fall. 

Måste ta fasta på att än är det ju inte försent. Än går det att styra om skeppet. Lägga om kurs. Fast det är lätt att ramla dit. Fastna i gamla hjulspår. För det är ju det, jag är så nära, men ändå inte riktigt där. Skulle det vara fråga om en helomvändning tror jag det skulle vara lättare, för då är det ju fråga om nått helt nytt!

Problemlösningsinlägg

Det här ledde tillslut fram till det här och jag har tagit mig en ordentlig funderare på hur jag ska göra för att det ska fungera lite smidigare.

Jag hör mig själv i dotterns utbrott, och jag tycker inte om det. Jag vill ju inte bli tillsagd på det sättet, så varför säger jag det åt dottern. Jag vill leva efter det mycket enkla "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (Matt 7:12). Men det är inte så enkelt att alltid säga de rätta sakerna när jag är trött och less och ledsen. Med barn är det så tydligt att vad du ger, är vad du får. Barn gör inte som du säger, utan som du gör.
Att komma med (tomma) hot är långtifrån ett vinnande koncept, men där har jag hamnat alltför ofta, tyvärr. Plötsligt slinker det ur mig, jag biter mig i tungan och ångrar mig i samma sekund, önskar det var osagt. Men orden har redan nått dotterns öra och ett tag senare kommer det ett hot tillbaka. Fast lite fel, för hon hotar ju med detsamma, så det blir ju hennes förlust i alla fall ...

Har nu läst stärkande ord på lite olika håll. Känner att det som behövs, för oss alla, är en mer närvarande mamma. Jag har så lätt för att vara "någon annan stans", steget före eller kanske lite efter, bara mentalt men i detta fall så är det inte så bara.
Jag måste komma ihåg att dottern vill samarbeta, men att hon just nu testar hur det känns att säga nej, hon undersöker sina gränser och våra.
Jag ska välja mina strider!
Jag vill sluta ställa onödiga frågor, det jag vill ska komma som en uppmaning.

Förhoppningsvis blir det bättre snart och det jag vill och önskar jag var sätter sig i ryggmärgen och blir det sätt som genomsyrar vår vardag tillsammans.

Hinner inte, hänger inte med, glömmer och missar - så är den övergripande känslan för dagen

Så skrev jag alldeles nyss på forumet jag hänger på. För så är det för mig just nu. Hur jag än gör så känner jag att det är nått som blir lidande. Som nu, nu är det datorn som får mitt fokus, och då känns det som att jag missar nått i sonens upptäckarglädje eller utveckling. Går jag till öppnis så får jag vara social samtidigt som jag har fokus på sonen, men då gnager det med alla saker som borde fixas hemmavid. Är jag hemma och fixar så hinner jag ändå inte med det jag tänkt för sonen hittar på bus och drar omkring, och vips vill han sova precis när det är dags att hämta dottern. Går och handlar men glömmer hälften av det som behövs för dottern testar hur det känns att vara tvärtemot.

Hinner inte, hänger inte med, glömmer och missar - så är den övergripande känslan för dagen

Lösning på ett problem

Nej, det blev inte särskilt snyggt, men det funkar bra. La en röd sjal över lampan i fönstret i sovrummet, så nu är det nästan lika bra kvällsbelysning som med stjärnan. Föresten står lampan bakom en gardin så det gör inget att det ser ut som hejkomåhjälpmig. Just i det här fallet är funktion viktigare än form :)

Är det bara jag

Ser inte bilderna från bloggen till höger lite konstiga ut. Eller är det bara för mig? Har testat att ändra inställningarna men det ser likadant ut i alla fall.