Kärlekens väg 2013 #16

Ärlighet varar längst: Denna dag var inte alls en bra dag. Ett riktigt bakslag på alla punkter. Och nu är jag ändå snäll mot mig själv

Med ett grönt bandage

Sonen är snabb och nyfiken. En farlig kombination. För vips var han framme vid min kopp med varmt kaffe och välte den över sig. Trots att jag var precis i närheten kunde jag inget göra. Annat än lyfta upp honom och försöka trösta samtidigt som jag hällde upp en bunke med vatten.  Men sonen var hysterisk och ville inte alls ha sin lilla hand i det kalla vattnet.
Handen var ilsket röd. Sonen hysterisk. Så vi lämnade dottern med min bror och familj och körde in till NUS och akuten.
Väl där fick vi snart hjälp. På med kylande bandage, och det måste sonen tyckt om för han blev genast lugnare. För att ge ännu mer tröst fick han amma och ganska snart hade han somnat. Vilket både barnläkaren och akutsystern tyckte var jättebra. Ja, både amningen och sömnen.
Efter en timma kom en kirurgläkare för att titta på brännskadorna. Egentligen skulle en plastikkirurg kommit men jourläkaren var upptagen på operation. Så vi fick nöja oss med henne ...
Av med de kylande omslagen och på med nya bandage. Sonen fick handen i ett stort vitt paket och var nu förvånansvärt glad. Vi blev hemskickade för att nästa dag få komma till Hand- och plastikkirurgi för en ordentlig koll och omläggning.
När bandagen skulle tas bort blev sonen åter ledsen, ja nästan hysterisk igen, så läkaren tyckte att sonen skulle få lite lugnande. Lättare sagt än gjort att få i sonen, men med lite lirkanden och avvärjande manövrar fick vi i sonen medicinen och snart var han härligt dåsig så läkaren kunde få titta ordentligt på handen. Ytlig brännskada som såg rosig och fin ut. Så nu hoppas vi på komplikationsfri läkning.
Jobbigt kommer det att bli för oss alla. Många amningsstunder. Sjukhusbesök - eller förhoppningsvis kanske det räcker med VC. Medicinering. Framförallt en frustrerad son som inte kan använda sin vänsterhand son han vill.

Vissa dagar alltså ....

Började dagen med ett ilskeutbrott(nåja inget nytt där egentligen, men det gör inte saken bättre). Sedan började det regna lagom till när vi äntligen tagit oss till lekparken. Och när mamman skulle värma lunchen hade pappan snott halva så mamman blev utan mat. Sur och hungrig var mamman tvungen att få sonen att somna i vagnen. Självklart började det då att regna.
Passade på att äntligen köpa blommor till balkongen - mamman ville nyttja interflora-checkarna hon fått, men då hade butiken precis sagt upp avtalet med interflora. Igår!
Mamman tänkte få blommorna i jorden medan sonen sov färdigt, men så blev det ju inte, sonen vaknade och skrek och planteringen blev inte så lyckad som mamman hade tänkt.
Alltså vissa dagar ...

Sammanbrott :(

Nej, nu vet jag inte hur jag ska göra eller vara för att slippa helt galna utbrott från dottern.
Det är verkligen inte roligt att få höra att jag inte är hennes mamma längre, för att jag inte vill köpa några kex

Vilse i pannkakan

Jag har tappat bort mig och mina ideal. Jag vill ju vara en mamma som följer Växa och inte lyda och lever efter konceptet Fem gånger mer kärlek. Men jag är bara arg. Vill att det ska vara på mitt sätt. Tappar huvudet och humöret. Orkar inte.
Lovar mig själv att idag ska det bli en bra dag. Fast fem minuter senare kommer jag på mig själv att vråla SLUTA med det där. Gör inte så. Gör inte si. Och så är jag fast i fel hjulspår. Kommer inte loss. Gråter inombords över hur fel allt blir. Märker frustrationen hos dottern som reagerar fullt adekvat på mina felsteg.
Lovar mig själv att i morgon ska det bli en bra dag ...

Postat

*valfri svordom* han vaknade av posten som ramlade in...

Fel spår

Vissa dagar börjar fel och sedan är det helt omöjligt att komma rätt. Visserligen är jag en person som faktiskt ogillar rutiner, jag känner mig låst och bakbunden vid tanken på rutiner, men ett visst flyt vill jag ju ändå ha och för att få detta flytet så bör ju saker hända ungefär samtidigt varje dag när det finns tider att passa.

I morse sov sonen ända till det var dags att gå till förskolan med dottern. Jag ville inte väcka honom för han hade sovit så oroligt under natten så jag tänkte att han behövde sömnen. Tyvärr, och visserligen ganska självklart, så vaknade han när jag flyttade honom till vagnen, men då tänkte jag att lämningen brukar ju gå fort så det ska väl inte vara några problem ändå ...

... men då blev det visst en lämning som drog ut på tiden. Det är aldrig bra att komma när de är på väg ut, för då vill inte dottern bli lämnad mitt i påklädnadskaoset, och jag förstår henne. Hon kröp upp i min famn och sa att hon var trött och inte alls ville gå på förskolan idag, men så fort de gick ut var det glömt och inte har de ringt hem henne heller.

Tur det, för då hade jag nog gått och blivit galen eller nått. För, som sagt, vi (sonen och jag) har inte kommit rätt sedan. Nyss somnade sonen övertrött i min famn för det har liksom inte funkat att sova tidigare (jo, en halvtimma sov han nog på förmiddagen, men vaknade när vi gick ned i tvättstugan) och nu kommer jag väl att väcka honom igen när det blir dags att hämta dottern. Jag skulle behöva hämta tvätten från tvättstugan redan nu, men det får vänta till senare, så jag ökar chanserna att hamna rätt

Out of order

Funkar dåligt med internetbanken just nu. Kanske fler med mig som tänkte sig betala räkningar ...

Både och

En dag som började så bra. Solen sken och luften härligt höstfrisk. Tog en promenad på vackra norra begravningsplatsen. Fick dricka mitt förmiddagskaffe i lugn och ro. Hann med att fixa lite här hemma med ... men humöret var aldrig riktigt perfekt. Det är aldrig bra när det ska hämtas och handlas. Så på Ica fick jag väl en sådär femtioelva utbrott eller kanske snarare sammanbrott. Det enda som kom över mina läppar var arga, och ibland rent av elaka kommentarer :(
Så nu försöker jag komma i rätt gängor igen. Inte lätt då de små verkar hamnat i samma arga läge

Stressmorgon

Jag avskyr dagar som börjar som denna dagen gjorde. Till en början flöt det på bra, men sedan, i samband med att dottern skulle få på sig kläderna så började det gå utför.
-Nej, inte nu, efter Fåret Shaun, bestämde dottern.
-Under tiden vi tittar på Fåret Shaun, var mitt omutliga svar.

Jorå, dottern insåg ju att så brukar vi ju faktiskt göra så hon kom lite motvilligt fram från värmen under filten. Av med pyjamas, och på med kläderna, det gick ju riktigt bra. Vi skrattade åt tokigheterna på TV. Borstade tänderna. Stängde av TV:n.

Men hoppsan då. Kom på att det är ju kallt. Fram med varm mössa. Nya skorna måste ju namnas. Vantarna då? Äsch jag struntar i det. Dottern klättrade upp i vagnen utan att få på sig ytterkläder.

-Ska du gå ut med så lite kläder, frågade jag.
Nej, det ville ju inte dottern. Klättrar ur vagnen och börjar ta på sig skorna. Hallå, byxorna först! Mössan åker på. Min kofta är i vägen och drar av mössan igen. Jag börjar svettas. Av med koftan. Men tillslut sitter kläderna där de ska. Fast tummen skulle ju bråka. Och så ville hon ju vara robot. Men skriker senare att hon sitter fast.

Stressen är nu total. Så när hissen blir upptagen orkar jag inte vänta, utan tar upp dottern ur vagnen. Hon börjar skrika i högan sky. Jag rusar ned för trappen med vagnen i famnen. Dotterns skrik ekar i trapphuset. Jag känner att jag bara vill lämna allt. Men går upp och hämtar ned dottern. Bär henne fast jag egentligen inte orkar. Stressen är för stor. Jag kan sakta ned. Fast jag vill.

Tack och lov backar en bil ut framför oss så vi måste stanna. Räknar stilla till tio. Tittar ned på dottern som sitter i vagnen med tårar under ögonen. Stannar. Pratar med henne, säger förlåt. Får en kram. Och en puss. Struntar i att jag kommer sent. Det är en värdslig sak...

Oflyt

Jag känner det som om jag befinner mig i oflyt. Har befunnit mig här ett bra tag, mer eller mindre omfattande. Det är som att jag ständigt ligger steget efter. Är på fel plats vid fel tillfälle. Eller på rätt plats vid fel tillfälle. Eller kanske fel plats vid rätt tillfälle.

Ett exempel:
Cyklar till körövningen. Ser en av mina körvänner svänga ut framför mig, men eftersom hon hade grönt ljus hade jag ju rött ljus så jag får laglydigt vänta på grönt. Försöker cykla ikapp, men som sagt, jag har oflyt så vid nästa korsning hinner det slå om till rött.
Men tydligast blir det ändå vid sista korsningen, där hon kan göra en liten "fuling" för när hon ska genom korsningen är det inte en bil i syne. När jag hunnit fram är det bilar till höger, vänster, framför och bakom. Och så ytterligare cyklister och en gångare!!!!

Jag vet att det är ganska ytligt och kanske lite småaktigt av mig att ta detta som exempel, men det är för att visa på hur en sån liten grej blir ju stor i mitt liv. Där det ständigt blåser motvind. I alla fall som jag känner det.