En ursäkt till mig själv

Jag tror jag var lite hård mot mig själv i inlägget nedan. Jag ber mig själv om ursäkt för det. Och för alla som oroat sig för dotterns hand, och mitt beteende vill jag förtydliga. Små barn är nyfikna. Och snabba. Vi vuxna kan göra allt för att olyckor inte ska ske. Men det gör de ändå.

Dottern hjälpte mig med matlagningen. Hon stod på en armlängds avstånd från spisen. Plötsligt ser jag hur hon har sin hand på den nyss använda varma plattan. Och jag SKRIKER rakt ut - samtidigt som jag sätter på kallvattenkranen och lyfter dit min ledsna lilla dotter. Där står vi. Hon gråter. Jag tröstar. Kallvatten spolar över hennes lilla lilla hand.
Mer än så kunde jag inte göra. Trösta och spola kallt vatten. Och mer än så kan jag inte förvänta mig att nån ska tycka att jag skulle göra.
Ikväll har jag pratat med en barnsjuksköterska. Hon tyckte jag gjort helt rätt. För så mycket mer finns inte att göra. Nu ska vi bara se till att hålla rent där en blåsa gått sönder.

Tunnelbanetankar

Många tankar bråkar runt i huvudet. Ska jag ha dåligt samvete? Jag har det. Jag är ingen bra mamma. 1 jag gör så att dottern bränner sig. 2 jag gör inget åt det. Så nu kommer hon väl att få fula ärr och hata mig för det i all tid. Förlåt mig, min allra vackraste. Jag älskar dig.

Telefondilemmat

Alltså, jag blir tokig eller nått. Det är jobbigt. Telefonen ringer och jag borde verkligen svara. Men jag ORKAR inte. Jag vet att det är snabbt överklarat. Men jag vet oxå att det finns en stor risk att jag blir fullkomligt tömd på energi. Så ibland väljer jag att inte svara. Och få dåligt samvete istället. Men det kan jag leva med. För jag har iaf energin kvar. Nästa gång det ringer kanske det går bättre.