Lukasevangeliet 19:28-40
Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
Avslutar min fasta med en betraktelse över palmsöndagens evangelietext. I förmiddags när jag hörde texten läsas av prästen tänkte jag att jag borde utgå från textens sista rad och började fundera lite kring det. När så prästen började sin predikan blev jag först en smula förvånad och med en känsla att prästen läste mina tankar när hen också utgick från dessa ord. Sedan vandrade predikan en annan väg än mina egna tankar så nu börjar även jag där.
Prästen talade om att vi människor ibland känner att vi måste bli stenansikten, att ta på oss en mask, för att vi är utsatt för något som gör att vi måste skydda oss själva. Att stenansiktet är ett sätt att överleva, klara av verkligheten, att inte förgås. Alla har vi nog någon gång varit utsatt för något som tvingat oss ta på stenansiktet. Tyvärr finns det allt för många som måste bära denna tunga mask varje dag, som blir tyngre för var dag. För varje elakt ord. För varje oförrätt. Masken skyddar kärnan av jaget till viss del, men orden stannar kvar i skalet, gör det tjockare, äter sig inåt och gör utsidan än mer stenlikt. Det tynger ned. Förtvinar och förstör. Vilken vacker värld det skulle vara om vi slapp bära dessa stenansikten.
Själv tänkte jag att om inte lärjungarna ropade ut sin glädje så skulle stenarna göra det istället. Tro försätter berg och får stenar att ropa! Vi går nu in i stilla veckan, i Jesu fotspår. Vi följer honom i hans sista dagar här på jorden. Glädje och sorg, liv och död, ytterligheter som är förutsättning till det andra, är så tydliga och nära under stilla veckan.
Jag har den senaste tiden känt mig hudlös och känslig. Verkligen inget stenansikte på mig. Det har känts bra, även om det kan vara jobbigt när tårarna bränner bakom ögonlocken, när klumpen i magen växer sig stor, när hopplösheten infinner sig ... Jag vill känna mig hudlös, ha nära till känslorna, för då har jag även lättare för att känna glädje. Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Stenansiktet är att tvinga sig själv till likgiltighet. Det är på sätt och vis även så att motsatsen till glädje är inte sorg utan likgiltighet. För att kunna känna sann glädje måste vi kunna känna sorg, dessa känslor är förutsättning för varandra, så även om de är ytterligheter, är de inte varandras motsatser.
Nu går vi in i stilla veckan. Jag vill göra det med ett öppet sinne. Inte med stenansiktet på.
