Det som nu kommer att följa är en födelseberättelse. Så för dig som är känslig för att läsa om sådant kan jag bara tipsa om att sluta läs nu...
På morgonen på fredagen den 29 april ringde jag till BB Stockholm för att höra när jag var välkommen in för (ställningstagande för) igångsättning. Fick svaret att vid 14 var jag välkommen in, och att jag skulle ta med väskan :)
Kände mig glad och lugn. Det skulle snart bli bebis. Laddade upp inför det som komma skulle med att titta på det kungliga bröllopet. Grät lite, njöt av vacker musik och tittade på vackra och mindre vackra kläder.
Pappan kom hem från jobbet och vi packade det sista samtidigt som vigselakten tog slut. Tog en skön promenad till busshållplatsen och konstaterade skrattande att vi återigen åker buss till förlossningen!
Väl framme vid Danderyds sjukhus mötte vi upp med doulan och vi var snart installerade på rum 14. Då vi kom i samband med skiftbyte fick vi sitta en stund och känna in rummet. En undersköterska kom med kaffe. Jag kände mig en smula splittrad. Visst längtade jag efter bebisen, men kunde ändå inte riktigt känna mig redo för det som komma skulle. Inte så att jag var rädd, tvärtom, kände mig väldigt trygg, men oförberedd.
Fick sitta med CTG ett tag och vid 15:30 kommer en läkare för att undersöka mig. Hon tar hinnorna och sätter en skalpelektrod på bebisens huvud. Är då öppen cirka 1,5 cm. Allt ser bra ut med mig och bebis så vi går ut i korridoren för att vänta in värkstart. Efter en stunds vankande börjar det komma lite värkar, inget som gör direkt ont, men jag övar mig ändå på dyktekniken för att komma in i den.
Strax innan 18 kommer barnmorskan in till oss för att göra en undersökning för att se om värkarna gör någon nytta. Är då öppen 3 cm och bm tycker då att det går för långsamt och att värkarna är för svaga så hon sätter in oxytocindropp för att hjälpa till lite.
Känner av droppet nästan på en gång och nu börjar värkarna kännas av rejält, till en början får jag bra med pauser mellan värkarna så vi sitter och småpratar lite i värkpauserna, men när värken kommer dyker jag in i mig själv, ibland mitt i en mening, som jag sedan avslutar på andra sidan värken. Men ganska snart så kommer värkarna så tätt så jag hinner knappt hämta andan, men doulan och pappan är ett superbra stöd och jag går in i mig själv och tar värkarna superbra med hjälp av dyktekniken. Det är jobbigt men jag känner mig trygg och modig.
Doulan känner en barnmorska som ska jobba nattpasset så hon frågar mig om vi ska be att få henne, jag tycker att det låter superbra så doulan går ut och pratar med koordinatorn för att se till att vi får henne. Strax innan skiftbytet sker ändrar värkarna karaktär och jag känner att jag vill krysta.
Jag tar mig upp i sängen och ställer mig på knä mot huvudändan med stöd av en saccosäck. Till en början känns det helt okej, men snart så kommer tröttheten krypande och jag tappar fokus. Jag är nära panik men bm tycker jag ska testa att ligga på sidan ett tag och det gör jag gärna. Hittar tillbaka till lugnet och tryggheten, ligger tungt och låter kroppen jobba på utan att forcera. Men det går för långsamt och vi tar återigen beslutet att ändra ställning. Sitter på förlossningspallen men det känns inte bra så efter några värkar lägger jag mig återigen på sida i sängen.
Jag låter värkarna komma och jag krystar med kroppen. Det är jobbigt men med otroligt bra stöd från barnmorskan behåller jag lugnet och vågar lita på att min kropp gör det den ska utan att jag tvingar den. Nu känner jag att bebis är nära och jag tänker på att även om bebis åker in en bit så gör det inget, för i nästa värk så är den biten redan avklarad. Krystar och känner hur det bränner och det gör fasligt ont, men jag vågar ändå låta det ta den tid det tar. Känner på bebisens huvud i sista värkpausen och när värken kommer känner jag hur hela bebisen glider ut ur mig, en underbar känsla! Klockan har nu hunnit bli 22:51.
Då jag önskat att själv plocka upp bebisen tar nu barnmorskan och uskan en steg tillbaka och jag plockar upp bebisen och lägger den på min mage och bara tar in vad som precis hänt. Jag är nu tvåbarnsmor. Ligger så en stund när det plötsligt slår mig att jag vet inte om det är en pojke eller flicka, så jag lyfter upp bebisen och ser att det är en pojke - med förvånansvärt mycket fosterfett på kroppen för att vara överburen.
Sonen ligger nu på min mage och "pratar". Vi ligger så en 10-15 minuter och sedan klipper pappan navelsträngen och sedan känner barnmorskan på min mage för att se om moderkakan lossnat och, tack och lov, det har den, så jag krystar ut den och får sedan titta på den. Sonen ligger på mig mage och "pratar" och "kryper" sig mot bröstet för att slutligen efter två timmar ammas för första gången.
Jag är så glad, stolt, nöjd, lycklig över min födelseupplevelse. Jag gjorde det! Med otroligt bra stöd från pappan, doulan och barnmorskan. Närmare sin drömförlossning kan man inte komma.
