Återbesök

Vi har nu varit med sonen till Astrid Lindgrens barnsjukhus och brännskadeavdelningen för att lägga om bandaget. I tisdags togs bara lite av "plåstret" bort men idag tog hon bort allting. Så gott som hela skadan var läkt och det såg fint ut. Det var bara en liten fläck som ännu inte hade läkt, men hon satte på ett nytt omslag som vi själva får plocka bort om en vecka. Vi fick även med lite reserv om det han nu har skulle lossna, eller bli blött.
Det som nu återstår är att smörja, smörja, smörja i cirka två månader. Första två veckorna med vaselin (det bär mig emot, men jag väljer att se det som "medicin" och att det ger ett skyddande hölje och blir som ett osynligt plåster!) sedan kunde vi välja vad som, så länge som vi i alla fall smörjer med nått. Och passar på att massera för det kommer att minska risken för ärrbildning. Hon tipsade om en bivaxsalva, så det får det bli :)

Med ett grönt bandage

Sonen är snabb och nyfiken. En farlig kombination. För vips var han framme vid min kopp med varmt kaffe och välte den över sig. Trots att jag var precis i närheten kunde jag inget göra. Annat än lyfta upp honom och försöka trösta samtidigt som jag hällde upp en bunke med vatten.  Men sonen var hysterisk och ville inte alls ha sin lilla hand i det kalla vattnet.
Handen var ilsket röd. Sonen hysterisk. Så vi lämnade dottern med min bror och familj och körde in till NUS och akuten.
Väl där fick vi snart hjälp. På med kylande bandage, och det måste sonen tyckt om för han blev genast lugnare. För att ge ännu mer tröst fick han amma och ganska snart hade han somnat. Vilket både barnläkaren och akutsystern tyckte var jättebra. Ja, både amningen och sömnen.
Efter en timma kom en kirurgläkare för att titta på brännskadorna. Egentligen skulle en plastikkirurg kommit men jourläkaren var upptagen på operation. Så vi fick nöja oss med henne ...
Av med de kylande omslagen och på med nya bandage. Sonen fick handen i ett stort vitt paket och var nu förvånansvärt glad. Vi blev hemskickade för att nästa dag få komma till Hand- och plastikkirurgi för en ordentlig koll och omläggning.
När bandagen skulle tas bort blev sonen åter ledsen, ja nästan hysterisk igen, så läkaren tyckte att sonen skulle få lite lugnande. Lättare sagt än gjort att få i sonen, men med lite lirkanden och avvärjande manövrar fick vi i sonen medicinen och snart var han härligt dåsig så läkaren kunde få titta ordentligt på handen. Ytlig brännskada som såg rosig och fin ut. Så nu hoppas vi på komplikationsfri läkning.
Jobbigt kommer det att bli för oss alla. Många amningsstunder. Sjukhusbesök - eller förhoppningsvis kanske det räcker med VC. Medicinering. Framförallt en frustrerad son som inte kan använda sin vänsterhand son han vill.

Det finns hopp för medmänskligheten

I torsdags hände en allvarlig olycka på Roslagsbanan. Föraren har jag genom forumet Sjalbarn träffat vid ett flertal tillfällen, för hans fru är en av mina vänner på forumet.
Nu har det mobiliserats middagsleveranser, barnvakt, städning av hamsterbur, sällskap, böcker, filmer ... you name it! för familjen. Kärleken och omtanken som genomstrålar trådarna är starkare än dagens solsken från klarblå himmel.

Väninnan skriver att det känns så surrealistiskt, och det är en känsla jag känner igen. När mamma låg i respirator sina sista dygn i livet, ville jag att ALLT skulle stanna upp, spolas tillbaka, spolas fram och bara vara som vanligt. Solen som sken kändes som ett hån men samtidigt var det så underbart med våren och löven som sprack. Surrealistiskt ...

Ambulans

Det här var inte alls inlägget jag hade tänkt skriva efter den här dagen. Men ibland rår man inte över vad som händer så då får man ändra strategi och skriva det som känns viktigare att få ur sig.
Har skickat iväg min pappa med ambulansen. Han hade ramlat i sovrummet och jag fick med stor möda upp honom i sängen. Väl där kom han inte längre. Jag gav honom många chanser att ta sig upp själv men det gick inte. Så jag var så illa tvungen att ringa efter en ambulans.

Nu är jag ensam med sonen och dottern. Med bil, fast utan körkort... En rejäl promenad måste jag ta för att komma mig till en affär för att handla. Känner mig en smula strandsatt, men inte utan lösning på mitt problem. Snart kommer min bror med familj. Sedan kommer pappan också snart tillbaka. Det löser sig... även om jag just nu känner mig en smula skakig efter en händelserik dag

sånt där man inte vill ska hända

Gårdagskvällen bjöd på en händelse som jag allra helst hade sluppit men samtidigt är jag glad över att det hände när det nu hände... om det nu "makes sense"

Jag hade precis kommit hem från kören, hunnit fixa mig en kopp te och värmt en blåbärsmuffin. Vi satt i soffan och småpratade lite, när det börjar knastra-knaka i taket ovanför matbordet som står i vardagsrummet.
-Nu rasar taket, sa jag helt lugn.
-Rädda din dator då, tyckte pappan. Så jag skynda fram till bordet och hämtar datorn. Knastret från taket ökar.
-Rädda dig själv, uppmanar pappan och jag skyndar tillbaka mot soffan.
Precis i samma veva som jag kommit fram till soffan så

BRAK! - klirr - KRASCH! rasar takputsen ned

Sedan blir det alldeles tyst. Jag och pappan bara står och stirrar över kaoset. Jag står och kramar min dator, och inser att hade den stått kvar på bordet hade den varit ett minne blott.

Försöker liksom ta in vad som egentligen har hänt. En yta på cirka tre kvadratmeter och kanske två centimeter tjockt av puts har precis rasat från taket ned på bordet och golvet. Med sig i fallet tog det även en bit av vår plafond av frostat glas. Och det var det första jag kunde förstå hade hänt... vår fina plafond var trasig. Jag började gråta. Pappan började fota.

Sedan var det bara till att rensa upp i kaoset. Men trots allt, inser vi när vi börjar plocka och sopa, så är de materiella skadorna små. Det är takputsen och lampan som fått stryka på foten. I övrigt är det egentligen bara dammigt, kanske inte det skojigaste dammet, men med torr microfibertrasa går det lätt bort...

Idag har jag känt mig chockad över gårdagen. Jag är nog det fortfarande. Men som sagt glad över att det hände som det hände... Tänk om det hade hänt när dottern suttit där inne, ensam, och tittat på TV... Eller kanske när bebis kommit... Eller att jag suttit  vid datorn och spelat musik ganska högt, och kanske inte uppfattade det förvarnande knastret från taket och då fått allt detta över mig...

Klacken som brast

Häromdagen mötte jag en kvinna i högklackat, som plötsligt ropade rakt ut. Sonen hennes plockade upp något från gatan. Hennes ena klack hade plötsligt gått av och lossnat. Nu stod hon där och sa ganska arga saker och såg lite handfallen ut.
När jag passerade log jag åt henne. Och insåg lite försent att hon kanske tolkade mitt leende fel.

Så även om sannolikheten att du läser detta är ganska liten skickar jag ändå iväg en kosmisk tanke. Jag log mot dig i full förståelse för denna bisarra händelse. För bisarrt känns det. Jag tappade en klack, mitt under rusningstid, i en rulltrappa på centralen. Visserligen var det inte en fullt lika hög klack, men handikappande är det.

Kvällsbesök i sjukvården

I eftermiddags ringde ena fröken på dotterns förskola för att berätta att dottern pillat in en pärla i näsan. Det var ingen fara, men hon ville ändå att jag skulle få reda på det.

När jag en timma senare hämtade dottern var detta med pärlan i näsan det första hon ville förmedla till mig. Mycket riktigt satt det en blå indianpärla i ena näsborren. Jag reagerade även över att dottern var blodig i en andra näsborren, men tänkte inte mer på det.

Senare när jag bytte blöja på dottern upptäckte jag att det satt en pärla, en orange, även i den andra näsborren. Denna pärla satt längre in och hade uppenbarligen irriterat så det blivit blodigt.

Den blå pärlan var inga problem för mamman att få ut mha en pincett. Men den orangea var svårare. En liten näsborre, en pärla och en pincett det går inte ihop. Lägg därtill att det är svårt att hålla fast en krumbuktande tvååring, ja för det krävs, testa själv hur lätt det är att vara stilla om någon annan pillar i din näsa!

Så innan jag gjort mer skada än nytta valde jag att kontakta sjukvården, som erbjöd dottern en tid 19.45. Vi kom dit, satt en stund i ett väldigt tråkigt väntrum och sedan var pärlan äntligen borta. Dottern fick ett klistermärke och beröm för att hon var så duktig. Mamman fick oxå beröm!

Supermorsa

I afton var jag en riktig supermorsa!

För jag har lyckats med konststycket att laga mat, rengöra ugnen, trösta och plåstra om dottern. Allt på ungefär en och samma gång.

Omplåstringen behövdes för att dottern råkade, när hon hjälpte mig med potatisen till potatismoset, slinta med kniven (en liten bordskniv) och köra den rakt i sin lilla tumme. Låter nog värre än vad det var, iaf om man frågar dottern, för hon såg mest chockad ut och pladdrade på om att det kom blod. Och med ett plåster på tummen var det full fart igen!

Lagom till att fiskpinnarna fräste i stekpannan och det var dags för att röra ihop moset, hördes en duns, från sovrummet, följt av högljudd gråt från dottern. Som visserligen hade pappan med sig, men i vissa lägen är det bara mamman som kan trösta.

Ja, och jag tror att alla dessa små insidenter hände just idag, när jag äntligen tog mig för att rengöra ugnen :o

Så för att sätta pricken över I:et i min supermorsa, passade jag på att baka havreflarn till dotterns tvåårskalas på lördag. Fast det lär jag få göra om, för bara när jag skulle stoppa undan dem försvann 2-3 stycken ned i min mage ... det är gott med havreflarn