tisdag 8 juli 2014

Sommartankar om tro

"My religion doesn't allow me to XYZ."
OK.
"My religion doesn't allow you to XYZ."
Not OK.
 Detta läste jag på The Christian Left på Facebook häromsistens och har funderat lite kring det sedan dess. Tro är något personligt, men religioner blir ofta beskyllda för att ligga bakom mycket hemskt som händer i världen. Då missar de som skyller på religionen detta centrala, att tro är personligt, och att det är aldrig okej att säga att min religion tillåter inte dig att göra detta.
Mina tankar spann vidare till att jag har haft så svårt för missionsbefallningen för min tro är bara min, och jag har därmed haft så svårt för att "göra folk till mina lärjungar" men har den senaste tiden insett att jag ständigt missionerar genom att inte dölja min tro och därmed visar genom hur jag lever och behandlar mina medmänniskor missionerar.

måndag 9 juni 2014

Ett dop

Jag kände mig väldigt splittrad igår. En del av mig ville väldigt gärna titta på dopet. En annan del av mig ville verkligen inte för jag vill inte stödja kungahuset. Landade tillslut i att jag skulle titta på dopet, för jag har ingenting emot människan Leonore, utan snarare tvärt om jag ville vara del av dopgudstjänsten där jag kunde få välkomna ytterligare en medlem i vår stora församling. Dessutom ville jag gärna se Anders Wejryds sista offentliga uppdrag innan han lägger ned biskopsstaven nu på lördag. (Och så ville jag få valuta för mina skattepengar som uppenbarligen gått till att betala hela kalaset!)

Allt det där som jag är emot med kungahuset, det får jag ta en annan dag. Igår var det Leonores dopdag och den ville jag dela med henne och hennes familj. Hon kan ju inte hjälpa att hon fötts in i kungafamiljen.

När jag sedan läste detta kände jag att jag helt klart gjorde ett klokt val

onsdag 30 april 2014

Förskottsvalborg

I morse när jag och barnen gick genom Skytteholmsparken insåg vi att nån tänt eld på Valborgskasen lite för tidigt, för kvar var bara lite kvistar i en cirkel runt en glödande hög med aska.
Dottern blev, med all rätt, väldigt ledsen och irriterad och tyckte att det var ju jättedumt gjort. Jag håller med henne, det är så otroligt onödigt! Vem, och varför gör man något sådant? Jag ser det som ett tecken på egoism och bristande konsekvensanalys. Visst, det är ganska oskyldigt och det finns värre saker, men samtidigt så otroligt onödigt.

Tänk så många barn och vuxna som passerade förbi denna rykande hög och kände ungefär samma som jag och min dotter. Hörde nån säga att nu blir det ingen valborg, och det var inte med glädje i rösten personen sa det. Det är så onödigt och själviskt att göra något sådant som att tända eld på en brasa för tidigt.

lördag 26 april 2014

EFIT en solig lördag i april

08:51 Hög tid att stiga upp. Den här lilla elefanten vakade över oss när vi sov

09:51 Fixar frukost, förstår inte riktigt vad tiden tog vägen, så är det vissa dagar ...

11:10 Torgmöte, delar ut flygblad för Vänsterpartiet

12:10 Samtal mellan lärarförbundet, nätverket för föräldraråd och miljöpartiet

12:50 Även (mp) språkrör Gustav Fridolin var inbjuden för att prata om skola och barnomsorg

13:50 Torgmötet pågår fortfarande

14:30 Cyklar hem genom ett soligt Solna

15:38 Skönt att sitta ned en stund för att dricka kaffe och titta ut och riktigt se hur våren spirar

16:44 Tar en cykeltur till en lekpark, tillräckligt långt bort för att få oss en liten cykeltur, men ändå nära

17:50 På väg hem igen efter lekparkslek och en sväng runt Lötsjön

20:00 Glömde bort att fota, kom på att jag glömt när jag stod i hallen

Sedan nattade jag barn, glömde bort tiden ...

... men tittade på Mr Selfridges på TV och SVTPlay


och Bletchley circle också det på SVTPlay. Bilderna kommer från svt.se

onsdag 23 april 2014

Smarta lösningar

Istället för att skapa en miljö som är fyrkantig och stel där ingen passar in är det väl bättre att göra så att alla kan få plats. Det här är en sådan lösning:


måndag 21 april 2014

Påskhelgen

Familjen har haft en väldigt lugn påsk. Sonen blev sjuk på påskafton så det lade lite sordin på stämningen med en liten kille som mest bara sov. På påskafton gick mamman på påsknattsmässa, en väldigt fin och stämningsfull sådan och påskdagen gick barnen och mamman på gudstjänst med små och stora där en av prästerna fick alla deltagare att dra på smilbanden ordentligt när han spelade Petrus som var överlycklig över att Jesus återuppstått!!!

En solig, lugn, kyrklig påsk.


onsdag 16 april 2014

Stilla veckan

Mitt i stilla veckan hoppas mamman på ett lugnt inre. Tyvärr är det som att en storm bosatt sig i hjärta och hjärna. Stormen tar över och gör mamman arg och tvär, stormar upp och skrämmer slag på både sig själv och sina små. Tur då att solen skiner och att mamman kämpar i motvind för att ta sig till Skansen för en till stor del lugn dag som avslutades med en promenad under blommande körsbärsträd i Kungsträdgården


söndag 13 april 2014

Fastan #40

Lukasevangeliet 19:28-40
Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen.
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
Avslutar min fasta med en betraktelse över palmsöndagens evangelietext. I förmiddags när jag hörde texten läsas av prästen tänkte jag att jag borde utgå från textens sista rad och började fundera lite kring det. När så prästen började sin predikan blev jag först en smula förvånad och med en känsla att prästen läste mina tankar när hen också utgick från dessa ord. Sedan vandrade predikan en annan väg än mina egna tankar så nu börjar även jag där.

Prästen talade om att vi människor ibland känner att vi måste bli stenansikten, att ta på oss en mask, för att vi är utsatt för något som gör att vi måste skydda oss själva. Att stenansiktet är ett sätt att överleva, klara av verkligheten, att inte förgås. Alla har vi nog någon gång varit utsatt för något som tvingat oss ta på stenansiktet. Tyvärr finns det allt för många som måste bära denna tunga mask varje dag, som blir tyngre för var dag. För varje elakt ord. För varje oförrätt. Masken skyddar kärnan av jaget till viss del, men orden stannar kvar i skalet, gör det tjockare, äter sig inåt och gör utsidan än mer stenlikt. Det tynger ned. Förtvinar och förstör. Vilken vacker värld det skulle vara om vi slapp bära dessa stenansikten.

Själv tänkte jag att om inte lärjungarna ropade ut sin glädje så skulle stenarna göra det istället. Tro försätter berg och får stenar att ropa! Vi går nu in i stilla veckan, i Jesu fotspår. Vi följer honom i hans sista dagar här på jorden. Glädje och sorg, liv och död, ytterligheter som är förutsättning till det andra, är så tydliga och nära under stilla veckan.

Jag har den senaste tiden känt mig hudlös och känslig. Verkligen inget stenansikte på mig. Det har känts bra, även om det kan vara jobbigt när tårarna bränner bakom ögonlocken, när klumpen i magen växer sig stor, när hopplösheten infinner sig ... Jag vill känna mig hudlös, ha nära till känslorna, för då har jag även lättare för att känna glädje. Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Stenansiktet är att tvinga sig själv till likgiltighet. Det är på sätt och vis även så att motsatsen till glädje är inte sorg utan likgiltighet. För att kunna känna sann glädje måste vi kunna känna sorg, dessa känslor är förutsättning för varandra, så även om de är ytterligheter, är de inte varandras motsatser.

Nu går vi in i stilla veckan. Jag vill göra det med ett öppet sinne. Inte med stenansiktet på.


lördag 12 april 2014

Fastan #39

Femte söndagen i fastan - Försonaren

Psaltarpsalm

Barmhärtig och nådig är Herren,
sen till vrede och rik på kärlek.
Han går inte ständigt till rätta med oss,
hans vrede varar inte för evigt.
Han handlar inte mot oss som vi förtjänat,
han ger oss inte våra synders lön.
Ty så hög som himlen välver sig över jorden,
så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.
Så långt som öster är från väster,
så långt från oss förvisar han vår synd.
Som en far visar ömhet mot barnen,
så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom.
Ty han vet hur vi är skapade,
han minns att vi är mull.
Mina ögon fastnar vid raden "sen till vrede och rik på kärlek" Läser om igen och tänker att så är det. Så är det också bland människor. Vi har lättare för att sprida kärlek än ilska (och hat). Tack och lov är det så. Läste en undersökning där de tittat på folk som passerar genom dörrar. Om någon släppte dörren i "ansiktet" på den efterföljande så spred det sig i betydligt färre steg än tvärt om, att personen framför höll upp dörren åt de som kom efter. Ett simpelt men ganska tydligt sätt att visa på att omtänksamhet = kärlek sprider sig längre än det motsatta. Vi är skapade efter Guds förebild, här är ett bevis på det.

Gud är kärlek. Jag behöver inte göra något speciellt för att förtjäna kärleken. Den kärleken finns där likt en mor som älskar sitt barn. Fast jag förstår ändå vad det menas med "Han handlar inte mot oss som vi förtjänat" Jag undrar ju faktiskt ibland hur Gud kan älska mig när jag stundtals beter mig som skit. Om jag inte klarar av att älska mig själv, hur ska då Gud kunna göra det? Då ber jag om förlåtelse, både av mig själv och av Gud. Då ser jag att Gud älskar mig precis som jag är. Liksom jag älskar mina barn precis som de är. Det svåraste är att älska mig själv precis som jag är

Ibland måste vi förlåta oss själva först, av kärlek till oss själva. För att inte tvivla på kärleken från Gud och tro att vi inte förtjänar Guds kärlek.

fredag 11 april 2014

Fastan #38

God natt, nu ska jag sova. Min kropp och själ behöver vila

Fredags EFIT

06:34 Telefonen tillika väckarklockan ringer. Dags att stiga upp

07:34 Dags att klä på sig ytterkläderna och bege sig till skola och förskola

08:55 Missade tiden lite, men nu är sonen lämnad på förskolan i alla fall. Vagnen parkerad bland de andra vagnarna

10:46 Det går inget bra med att hålla koll på tiderna idag. Nåja, jag gjorde nog ungefär samma sak för en timma sedan, läste på FB

11:37 Bakar, eller kanske snarare har skapat en bombnedslag i köket. Mycket byttor och kastruller behövdes det

12:36 Dags att baka dumlekakor till dotterns kalas i morgon. Det här steget i dumlekaksbaket är det tråkigaste. Tycker nog bäst om att äta ;)

13:35 Jahapp. Självklart blev det en bild på detta även denna EFIT. Uppdaterar bloggen.

14:53 Hämtat sonen från förskolan.

16:10 Hemma efter att hämtat dottern på skolan och handlat mat. Vår trånga hall kräver en viss logistik

16:36 Blodsockernivån är låg hos oss alla så vi fredagsmyser med varsin liten skål med stjärnor och skruvar. Jag ser framemot att få sparris till middag

17:33 Matlagningen påbörjad. Laxpasta står på dagens meny

18:32 Tittar på TV tillsammans med dottern

19:36 Fastnade framför TV:n

20:36 Läste jag högt för barnen ur den andra boken om Tam, slutade så spännande så nu bara måste vi till biblioteket för att låna resten av serien!

Sedan somnade vi alla. Jag vaknade nyss, ska nu bara ta på mig pyjamas och sedan gå och lägga mig igen :)

Fastan #37

Skäms lite, att jag missade detta igår. Fast å andra sidan har jag lyckats väldigt bra fram till just igår, så nån gång kan det väl finnas utrymme för annat upplägg :)

Jag tittade på Debatt igår kväll. Det handlade bland annat om hur Uppdrag granskning utgivit sig för att vara en homosexuell och gått till en präst för ett själavårdande samtal, samtidigt som de filmat det hela med dold kamera. En av UGs arbetsmetoder. Många har reagerat starkt på detta och därför tog debatt upp ämnet igår. Jag håller med kritiken om att ett själavårdande samtal är något heligt och att när UG gör detta så missbrukar de det heliga rummet.

Samtidigt förstår jag att det kanske är det enda sättet för UG att få den sensationsTV som de eftersträvar. Men är det alltid så eftersträvansvärt att söka sig till sensationerna för att visa på enskilda prästers syn på homosexualitet? Jag tror säkerligen att Jacob Sunnliden, som talade för Svenska kyrkan, hade rätt när han sa att han kunde ge en lista till UG på präster som kunde uttala sig om dessa frågor. En präst kan inte dölja sin tro, det framkommer i predikningar och vid andra offentliga sammanhang. Svenska kyrkan är en öppen kyrka, vilket innebär att allas åsikter faktiskt får vara välkomna, även om jag personligen inte förstår hur vissa präster kan fortsätta att tro som de gör när Svenska kyrkan så tydligt visar på att vi är för kvinnliga präster och samkönade äktenskap.

UG ska blottlägga missförhållanden i samhället. Lite där känner jag att detta de eftersöker är inget som behövs blottläggas. Det finns där, öppet! Det är som att UG försöker slå in öppna dörrar och bara skapa sensationsTV. Vad vill de egentligen med programmet? Svenska kyrkan kan inte tvinga någon att tro på ett visst sätt, Svenska kyrkan är ingen sekt. Om en person söker sig till en präst som hen insett vara emot homosexualitet för att hen vill ha hjälp med sin homosexualitet vari ligger problemet?
Ett par som vill gifta sig i kyrkan vill väl ändå inte ha en förättare som är emot deras äktenskap. Om då prästen säger nej till att viga ett samkönat par, då skulle i alla fall jag känna en lättnad och vända mig till en präst som faktiskt vill viga mig och min partner.

Edit: Det har kommit ett mycket bra debatt-inlägg av biskop Esbjörn Hagberg

onsdag 9 april 2014

Fastan #36

Har redan skrivit något som känns "fastigt" idag, så det får bli en liten länk till det

Kära tiggare

Kära tiggare

Jag skriver för att berätta att jag brottas med det dåliga samvetet varje gång jag passerar dig. Ja, varenda en av er. Jag har inte den tjockaste av plånböcker men jag har ändå så otroligt mycket mer än vad du har. Jag tänker ofta att jag borde lämna en slant eller två, men vem av alla er ska jag ge den till och när? Skulle jag börja ge en slant till nån så skulle jag må dåligt över att du om hörnet inte får något. Så vill jag ge även dig en slant. Och dig. Och dig. Får inte glömma dig heller ... Har jag gett en gång så vill jag ge även i morgon. Dessa tankar brottas jag med varje gång jag passerar.

Jag läser någonstans att det är bättre med en slant till en tiggare än ingen slant alls. Och drabbas av ännu sämre samvete. För jag håller ju med. Det är ju mer solidariskt att dela med mig till en än behålla allt själv. Men vem ska jag ge till. Återigen hamnar jag i dilemmat ovan.

Därför blev jag så glad när jag läste Horisont, nyhetsbrev från Stockholms stift, att Svenska kyrkans internationella arbete i samarbete med Kirkens nödhjälp i Norge kommer under tre år samla in pengar till ett socialt center för romer i nordöstra Rumänien. Jag ska skänka en slant, ja kanske flera, anpassad till min plånbok dit. Även om det inte hjälper just dig, kära tiggare, så tror jag att mitt samvete kommer att kännas lättare, och jag kan fortsätta att dela med mig av glädje och skratt när jag och barnen passerar och vinkar till dig. För glädje, skratt och kärlek det har jag av överflöd. Det delar jag med glädje med mig av, och det är lättare att dela med sig om jag slipper lite av det dåliga samvetet över det jag inte (kan) delar med mig av.

Om du också vill vara med och stödja projektet, ange projektkoden P 220 - Stöd till romer i Rumänien på inbetalningen till PG 90 01 22 - 3 eller BG 900 - 1223

tisdag 8 april 2014

Fastan #35

Femte söndagen i fastan - Försonaren

Evangelium

Jesus sade till Nikodemus: "Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?
Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”
"Lilla Bibeln" i sitt sammanhang. Det är det här jag tror på. Förlitar mig på. Finner förtröstan i.