Svår nöt att knäcka

Jag tycker det är så himla svårt att göra det bästa nu med Nordiska motståndsrörelsen till Almedalen och Nya tider i bokmässan.

Spontant reagerar jag nej, bojkotta! Men samtidigt är det verkligen det bästa? Så fort vi alla som står för öppenhet och alla människors lika värde reagerar med ett bojkotta! Stäng ute! Ni är inte välkomna! Snabbt som sjutton drar de på sig offerkoftan och försvarar sig med den, återigen, felaktiga tolkningen av yttrandefriheten.

Yttrandefrihet är att du får säga vad du vill utan "munkavle" från staten. Det innebär att, som exempel, bokmässan har all rätt att säga tyvärr Nya tider, ni är inte välkomna hit för vad vi kan se så kan ni inte fullt ut ställa upp på våra krav på öppenhet. Samtidigt innebär det att Nya tider också har rätten att säga att de känner sig kränkta och att de visst följer bokmässans krav.

Det är yttrandefrihet från båda hållen. I det lilla, om du skulle kliva in hos grannen och börja prata om dina politiska visioner, kan grannen ringa polisen och be dem föra bort dig. För du har gjort intrång. Inte för att du talar om dina visioner. För där kan polisen inte göra något, så länge det du talar om håller sig inom lagens råmärken.

Att du då, när polisen för bort dig, börja vråla något om yttrandefrihet, så har du fel. FEL! Vill du gärna dela med dig av dina politiska visioner får du istället snällt bjuda in dina grannar för att de ska komma och lyssna på dig. Och om de kommer, lyssnar och säger emot dig, är det helt okej. Då går det inte heller att vråla något om censur och att yttrandefriheten är hotad. För vem är det som censurerar vem egentligen? Vem är det som vill försöka ändra på yttrandefriheten?

Jag som privatperson har rätt att välja vilka som kommer hem till mig. För en organisation är det samma sak. Vi har alla rätten att välja vilka som får komma.

Du som inte blivit bjuden - eller nekad inträde, har faktiskt även rätt att känna dig besviken. Men du har inte blivit censurerad. Yttrandefriheten är inte hotad av detta. Vill du så gärna att ditt budskap ska komma ut får du hitta någon annan väg.

Men åter till nöten. Jag är för öppenhet, yttrandefrihet, solidaritet och tycker att alla människor är lika mycket värda. Samtidigt, alla kan inte vara med överallt. Om nu bokmässan väljer att ta med Nya tider, är det verkligen rätt bojkotta mässan? Eller är det bättre att göra som Svenska kyrkan och välja att vara kvar? Jag finner båda argumenten lika bra. Så vad gäller bokmässan kan jag tycka att det är bra att det finns både ock.

Vad gäller polisens, i mina ögon, slappa inställning till att ge tillstånd för dessa antidemokratiska och farliga grupperingar att vara med på Almedalen, det tycker jag är ett reellt problem. Där måste polisen faktiskt bli hårdare och dra snävare gränser.

Så less nu ...

Jag har drabbats av ett öronsus, eller tinnitus, eller vad sjutton det nu är för nått! Det är fruktansvärt frustrerande hur som helst. Oftast känns det bra på morgonen när jag vaknar och ligger kvar i sängen då det är tyst och skönt. Men så fort jag spolar vatten eller sätter igång vattenkokaren så är det som att jag triggar igång suset och så är det kört.

Idag hade jag tänkt gå på en festmässa i Storkyrkan (Stockholms stift firar 75 år! HURRA!!!) men när jag kände att öronsuset var tillbaka med besked för dagen tappade jag lusten. Visserligen är det saker som låter här hemma som gör att det ökar på suset, men med den stora skillnaden att det som låter kan jag bara låta vara bakgrundsljud. Jag behöver inte kämpa för att sortera ut de ljud som är av relevans för mig. Vilket är det som är så tröttande för mig.

Har varit till läkaren för att kolla upp vad det kan bero på och hen gjorde en första neurologisk undersökning. "Jag har ju ingen röntgensyn, men det jag har sett idag tyder i alla fall inte på något neurologiskt eller en hjärntumör" som hen så tröstande avslutade undersökningen. Nu har jag fått tid till hörselprov och läkarbesök hos en öron-näsa-halsmottagning så får vi se vad den ger.

Min personliga teori är att mitt öronsus är stressrelaterat  - som lett till att jag är spänd i axlar och käkar. Därför har jag nu återupptagit yogan, och ibland kan jag känna att det verkar åt rätt håll, men samtidigt så är det vissa övningar som tillfälligt ökar på suset. Hur som helst behöver jag träna för att stärka upp min "korsett", jag har totalt tappat hållningen. Så det är ju inte dumt med lite solhälsningar. Borde nog göra något mer, men för nu är det bättre än ingenting :) Vill ju dessutom inte öka på min stress med ytterligare saker i mitt välfyllda schema. Även om jag vet att ett träningspass egentligen inte bidrar till ökad stress utan precis tvärtom. I alla fall i efterhand.

Innan jag helt och fullt kommit till det läge att jag känner mig i balans med saker som jag "måste" ta tag i så får jag vänta med att lägga till saker till schemat. Just nu känner jag ständigt som att jag ligger steget efter. Och det vill jag inte. Jag vill ligga steget före, och då är det inga problem att lägga till saker i schemat. För då blir det lättare att säga nej till saker som inte är bra för mig just nu.

Bild lånad från expressen.se

Länge sedan

Ibland händer saker som inte riktigt finns med i ens planer för den närmaste tiden. Och om det då sammanfaller med andra saker som faktiskt är en medveten förändring i livet så kan det bli så att det är svårt att riktigt veta hur mycket tid saker faktiskt tar i anspråk.

Jag hade ju som förhoppning att hålla denna bloggen väldigt levande under 2015. Men så blev jag invald i en styrelse utan att jag blivit tillfrågad innan! (för i så fall hade jag mest troligt tackat nej) Samtidigt som jag skulle få ihop stora förändringar i övrigt att fungera i vardagen men hämtningar, lämningar, handla och laga mat. Helt plötsligt fanns det inte mycket tid över till bloggande.

Fast egentligen finns det ju tid. Problemet uppstår ju i att jag envisas med att fastna med fel saker allt för ofta. Typ konstiga webbspel. Egentligen finns det väldigt mycket tid till bra och vettiga saker, om jag bara tog bort, helt ärligt, en massa energitjuvar. Det är allt för ofta som jag tänker, jag ska bara en liten stund, och vips har det gått över en timma...

Detta leder ju till att det är svårt att motivera barnen att undvika att fastna med näsorna i plattor och telefoner, när jag själv sitter fast i ett "beroende". Men nu känner vi vuxna att det gått för långt (tror nog att pappan tycker att även jag behöver förhållningsregler!) så nu hoppas jag att det kan finnas tid till att göra några vettigare saker med de stunder som kommer att finnas till "skärmtid". Eller rättare, när stunderna är begränsade så blir jag nog mer sellektiv i vad jag vill och kan göra. Då kommer jag att prioritera det som får mig att verkligen må bra. Som att skriva av mig lite ;)

Att vara medmänniska

Härom morgonen när jag lämnade dottern på skolan gjorde jag något som jag önskar alla kunde göra. Att se och uppmärksamma sina medmänniskor och agera utifrån vad som händer.

En av dotterns klasskompisar satt på bänken i kapprummet och såg väldigt ledsen ut. Jag satte mig bredvid och frågade om hen var ledsen och fick en nick till svar. Då undrade jag (självklart) varför hen var ledsen. Barnet svarade då att mamman hade gått utan en kram. Jag undrade om min kram kunde duga som ersättning för den uteblivna kramen från den andra mamman. Barnet kröp in i min famn och jag kramade om en stund, sedan skuttade barnet iväg och jag riktigt såg hur mycket bättre det kändes inombords.

Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Att agera likgiltigt mot sina medmänniskor det gör nog mer skada än vad vi tror. Därför blev jag så förvånad när jag berättade om detta för en av barnets före detta förskolefröken som tyckte att det var ju pedagogerna på skolan som skulle sett till att barnet inte var ledsen. Visst är det så rent formellt, men som situationen såg ut så kan det aldrig vara fel att göra som jag gjorde och att begära att pedagogerna just där och då skulle ha agerat annorlunda det är att begära något övermänskligt.

Den här synen att det är någon annan som ska göra det, det blir inte bra i långa loppet. Behandla dina medmänniskor som du vill bli behandlad är ett ganska bra förhållningssätt. Det kan lätt vändas till behandla andras barn som du vill att andra ska behandla dina barn.

Hade det varit något som pedagogerna skulle vara medveten om så hade jag självklart uppmärksammat dem på det. Nu var det bara en missad kram som barnet gärna tog emot av mig istället. Jag är ingen ny person i barnets liv, så kanske kändes det till och med bättre att det faktiskt var jag som tröstade istället för pedagogerna som barnet bara känt i knapp ett halvår.

Sedan kan en tycka att det är ju förskräckligt att ett barn kan sitta ledset i ett kapprum och den enda som uppmärksammar det är en förälder, det ska väl ändå finnas tillräckligt med personal som kan fånga upp sådana händelser. Visst är det så, men det ger inte dig rätten att sluta vara medmänniska. Dessutom är det en helt annan diskussion som jag kan ta nån annan gång ...

Söker svar

Jag har frågat på Sjalbarn hur de tolkar tjänsteskrivelsen från 2012. Mest för min egen skull, för jag känner att jag håller på att bli knäpp, för att vi ständigt får svar som "Beslutet är inte nytt" "Fridhemsskolans elever ska vara överflyttade senast sista dec 2013" och sedan tvista till det med förklaringar som motsäger deras svar.

Det är flera som tolkar "Det kan komma att innebära att förskoleklass, årskurs 1 och 2 blir kvar i Fridhemsskolans nuvarande lokaler höstterminen 2013 under Skytteholmsskolans ledning" som att det innebär att skolan ska vara överflyttad senast årsskiftet 13-14. Jag tycker att det är väldigt intressant, för så tolkar inte jag det.

En person, som själv sitter i kommunfullmäktige och nämnd, tycker att det är en väldigt vag beskrivning som lämnas öppen för tolkningar - "formuleringen är så vid att man från förvaltningens sida har möjlighet att göra lite som man vill. Jag tycker inte det framgår av stycket när beslutet ska tas." Alltså ungefär som jag tolkat beslut och tjänsteskrivelse.

Om det nu är så, som så många i den tråden på SB tolkar det, varför har det inte förmedlats av BUF eller skolledning. Varför har ingen kunnat svara det, alltså att skolan kommer att vara överflyttad absolut senast vt 2014. Nej, det är ju så att beslutet är vagt formulerat och öppen för tolkningar. Och att det nu blir en efterkonstruktion - "Beslutet är redan fattat"

En förälder skriver: "Det som jag tycker verkar ha brustit är ju det som står i sista stycket med arbetsgrupp ledd av rektorn för Skytteholmsskola som skulle leda arbetet.
I det arbetet ingår ju rimligen korrekt information.
I mina ögon är det rektorn som brustit totalt.
Rektor är ju ansvarig för arbetsmiljö och barnens mående kopplat till skolgången. Rektorn borde rimligen ha gett massiv information till personal och föräldrar och gett pedagogerna i uppgift att, på barnlämpligt sätt, informera barnen och bokat visningar av de nya lokalerna mm. Löpande sedan hen blev rektor för era klasser HT12, men även för nya familjer under våren och hösten samt visningar och studiebesök nu under hösten.
Varför har inte det skett?"

Här känner jag mig styrkt i att vi kommer att vinna det här i förvaltningsrätten. För de har ju inte gjort som det står i tjänsteskrivelsen när de tolkar sitt eget beslut, och som de med en dåres envishet påpekar, som de nu gjort.

Jag hoppas att jag i veckan kan lägga upp ett filmklipp där BUN-ordföranden svarar på en enkel fråga i kommunfullmäktige en månad innan de beslutar att flytta över kvarstående på Fridhemsskolan till Skytteholmsskolan.

Vad är egentligen valfrihet?

Jag gillade inte när skolan gjordes om och det blev fria val till skolor. Jag såg inga fördelar med det då, och med facit i hand, har det verkligen blivit så mycket bättre?
Men nu är det så det ser ut och jag tror inte att vi kan gå tillbaka till hur det var tidigare. Med det sagt så har jag funderat mycket kring det här med valfrihet, och då framför allt i Solna vad gäller skolor. Om man nu verkligen påpekar Valfrihet, då ska det väl också kunna finnas lite alternativ att välja på? Det ska finnas friskolor med lite olika inriktning, stora kommunala skolor, små kommunala skolor, skolor nära och långt bort.

Jag vill att mina barn ska gå deras första skolår i en liten skola, utan en massa skräniga tonåringar. En liten skola där hela personalgruppen känner (igen) alla barnen. Jag ser det inte som ett problem att senare byta skola. Kanske, mest troligt, byter många av klasskamraterna till samma skola så det känns inte som ett problem. Snarare precis tvärt om, jag ser det som ett problem just nu att låta min dotter dela sin skoldag med massor med (stora) barn. Jag gick själv på en 1-6 skola när jag var liten, och där och då tyckte jag att det var läskigt när vi hade rast samtidigt med mellanstadiet, trots att min storebror gick där!!
Jag vet hur uppspelt, och i viss mån splittrad, dottern kan bli av mycket folk så även det talar för att låta henne gå på en liten skola.

Snacka valfrihet hur mycket ni vill. Men då måste det också finnas olika alternativ, för annars blir det bara en massa snack och spel för gallerierna

Kyrkopolitik

Jag har ju som sagt blivit invald i kyrkofullmäktige för POSK - Politiskt obundna i Svenska kyrkan. Jag har så länge jag kan minnas tyckt att partipolitik inte hör hemma i kyrkan så när jag nu äntligen engagerade mig i kyrkopolitiken kändes det självklart att göra det för just POSK.

I årets kyrkoval var det flera nomineringsgrupper som skilt sig från moderpartierna. Moderaterna är väl det tydligaste, de heter numera Borgerligt alternativ. En utveckling som jag ser positivt på. Medan andra fortfarande, trots att Svenska kyrkan är skild från staten sedan 2000, vill ha kvar sina band till partipolitiken, som Socialdemokraterna. Men det är något som jag inte alls gillar för jag tycker ju som sagt att partipolitik inte hör hemma i kyrkan.

Fast hur ska då nomineringsgrupperna kunna skiljas åt? Här har jag inte riktigt landat i vad jag tycker, för på sätt och vis känner jag att det kan vara okej att en politisk ideologi kan vara grunden för en nomineringsgrupp, som till exempel socialism eller liberalism. Men å andra sidan, dessa ideologier är ju främst idéer om hur ett samhälle ska se ut. Inte hur en medlemsorganisation, som Svenska kyrkan är, ska se ut. Men igen, det kan väl ändå vara okej att utifrån den politiska ideologin skapa en kyrkopolitisk ideologi för att på så sätt visa hur en nomineringsgrupp skiljer sig från en annan.

Mobiltelefonsfundering

Det har den senaste tiden snurrat runt blogginlägg som har uppmanat föräldrar att lägga ned telefonen och som respons på det läste jag ett annat inlägg där telefonen var en mammas sociala överlevnad.
Nu i morse hörde jag att vissa öppna förskolor vill införa mobiltelefonförbud.

Och jag håller med alla faktiskt. Jag kan ibland bli galen på personer som ständigt sitter med näsan i sin telefon och inte alls deltar i det som händer runt omkring där och då. Tänk då hur du som liten, som inte vill nånting hellre än att ha sin mammas uppmärksamhet och du möts av total ignorans. Hela tiden, eller i alla fall väldigt ofta. Hur skulle du må? Och vänd på det, småbarnsåren kommer inte igen, det är en tid som kommer och går väldigt fort. Var var du då? Närvarande och deltagande? Eller satt du med näsan i telefonen när barnet lärde sig krypa, stå, gå, hoppa, simma, cykla ...

Samtidigt förstår jag mamman som ser telefonen som hennes chans att behålla någon form av socialt umgänge, men vad jag kunde utläsa höll hon sitt telefonanvändande på en nivå som ändå kan vara skälig. Det vill säga, telefonen var inte nummer ett, det var barnet som var nummer ett. Självklart kan man ta chansen att kolla lite på facebook när barnen leker, men när barnet vill dig något så lyssna, se på barnet och var en närvarande förälder.

Språkliga dilemman

Det är en konst att kunna förmedla sig skriftligt och verkligen få fram det man vill förmedla. Jag är till viss del en språkpolis som stör mig på särskrivningar, när de och dem blandas ihop och felstavningar som stör min läsning och får mig att komma ur läsflödet.

Men jag hoppar inte på folk eller klassar dem som korkade bara för att de inte kan skriva, när de skriver privat. Däremot blir jag väldigt dömande när det är i professionella sammanhang. För hur ska jag kunna veta att de är bra på det de gör om en annons är full med stavfel, konstiga syftningar och inte alls genomtänkt.

För ett antal år sedan bodde jag i den vackra fjällorten Hemavan och var i stort behov av en klippning. Så dök det upp ett anslag på Ica Fjällboden där en person sa sig kunna klippa hår, till ett bra pris. Jag vågade inte nappa på det erbjudandet för lappen var så illa skriven och min dåvarande sambo tyckte att jag var orättvis som tänkte så. Men var jag det? Allt jag hade att gå på var denna illa skrivna lapp.

Jag köper argumentet att bara för att personen är dålig på att förmedla sig skriftligt betyder det inte att personen är dålig på att klippa hår. Det kanske till och med är tvärt om. Hen är kanske superduperduktig på att klippa hår så det där med att skriva har fått stå tillbaka. Men jag håller fortfarande fast vid att ska du gå ut med "reklam" för det du gör måste även den visa nivån på det du erbjuder. Man kan inte förvänta sig att få nya kunder på en illa skriven lapp.

Jag kommer att fortsätta att välja bort varor eller tjänster om allt jag har att gå på är en illa skriven annons. Att vara professionell är att inse sina svagheter och se till att få hjälp med dessa. Jag tycker inte att personen bakom är korkad, men det är dumt att visa upp sina svagheter istället för att visa på sina styrkor ...

Tro vs övertygelse

I morse när jag duschade fick jag en liten aha-upplevelse. Jag funderade kring varför ateister i större utsträckning har sämre tolerans kring religions-frågor. En troende person har större förståelse för andras tro, vilken religion de än har, det är i alla fall min upplevelse. Då slår det mig, en ateist är ju övertygad om att det inte finns någon Gud, medan en troende tror att det finns en (eller flera) Gud. Däri ligger en stor skillnad. 

När tron blir en övertygelse då kan det bli farligt, det skapar en grogrund för extremism. Det anser jag.

Argmamman på besök

Vissa dagar tar argmamman över mammans kropp och får mamman att göra saker som hon inte vill, egentligen. Argmamman skriker och gormar på sina barn, oftast helt i onödan. Det är som att ju mer energi argmamman får desto svårare är det för mamman eller gladmamman att få plats, och så fastnar argmamman.
Idag är en sådan dag.

Jag försöker komma underfund med om det finns nått som triggar argmamman, men hittar inget mönster när argmamman dyker upp som en objuden och ganska obehaglig gäst. Jo, nånting som verkar trigga argmamman är stress. Och nu börjar det närma sig helgen när sonen fyller ett år, och mamman har kilometerlånga listor på saker som måste, borde och vill göras ...

Amning i Bibeln

För några söndagar sedan sjöng jag, som kören brukar på kyndelsmässodagen. En av texterna (1 Sam 1:21-28) fick mig att börja fundera, den handlade om Samuel, och om Hannah som väntade till sonen var avvand (alltså slutat amma) innan hon lämnade honom till templet.

Ingenstans i texten avslöjas hur gammal Samuel är när han lämnas i templet och jag frågade prästen efteråt om hon visste, men hon kunde inte svara på rak arm, men lovade att kolla upp det. Sagt och gjort men även när hon letat i sina böcker kunde hon finna någon exakt ålder på Samuel. Men hon tyckte att "ett par månader" borde han väl ha varit - vilket jag tyckte var väldigt synd att hon hade den inställningen, men det är ju den inställningen vi har i dagens läge: Bebisar ammas ett par månader och sedan ska bebisen äta mat! Men läser man texten ordentligt kommer i alla fall jag fram till att Samuel borde åtminstone vara över året eftersom de gjorde dessa offerresor till templet en gång per år.

Nu har jag gjort lite egna efterforskningar i frågan och i noterna till texten på bibeln.se står

tills poj­ken har bli­vit avvand Dvs. när han bli­vit ett par tre år.

och det känns ju mer troligt att Samuel ammades så pass länge innan han var avvand. För så länge ammades barn på den tiden.

Hittade denna målning av Gerbrand van den Eeckhout målad kring 1665 och här ser man en "toddler" (tycker inte det finns ett bra svenskt ord för denna ålder) som överlämnas till templet.

(Bilden lånad från Wikipedia)

Eftersom det inte finns någon närmare åldersangivning på Samuel när han överlämnades till templet, så tänker man sig ju hur det såg ut då med den tid och kultur man lever i just nu. Alltså tolkar vi idag att det är en liten bebis som lämnades i templet, men det torde mer troligt varit en pojke på 3-4 år.

Hönan eller ägget

Jag vet att jag inte mår 100% tipptopp när jag fastnar på spela.se eller king.com. Eller så gör spelen mig på dåligt humör?

Mammafel

Känner mig ledsen och frustrerad just nu. Allt som blev "fel" med dottern hade jag ju nu världens chans att rätta till med sonen. Men så gör jag samma fel i alla fall. 

Måste ta fasta på att än är det ju inte försent. Än går det att styra om skeppet. Lägga om kurs. Fast det är lätt att ramla dit. Fastna i gamla hjulspår. För det är ju det, jag är så nära, men ändå inte riktigt där. Skulle det vara fråga om en helomvändning tror jag det skulle vara lättare, för då är det ju fråga om nått helt nytt!

Jämställdhet?

Det här tyckte jag var så klokt skrivet av Nina Björk. Framför allt gillade jag detta:

6 timmars arbetsdag för alla föräldrar och speciellt förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid

Varför är det kvinnorna som ska göra som männen för att det ska bli jämställt, varför kan det inte vara männen som ska göra som kvinnorna!

Problemlösningsinlägg

Det här ledde tillslut fram till det här och jag har tagit mig en ordentlig funderare på hur jag ska göra för att det ska fungera lite smidigare.

Jag hör mig själv i dotterns utbrott, och jag tycker inte om det. Jag vill ju inte bli tillsagd på det sättet, så varför säger jag det åt dottern. Jag vill leva efter det mycket enkla "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" (Matt 7:12). Men det är inte så enkelt att alltid säga de rätta sakerna när jag är trött och less och ledsen. Med barn är det så tydligt att vad du ger, är vad du får. Barn gör inte som du säger, utan som du gör.
Att komma med (tomma) hot är långtifrån ett vinnande koncept, men där har jag hamnat alltför ofta, tyvärr. Plötsligt slinker det ur mig, jag biter mig i tungan och ångrar mig i samma sekund, önskar det var osagt. Men orden har redan nått dotterns öra och ett tag senare kommer det ett hot tillbaka. Fast lite fel, för hon hotar ju med detsamma, så det blir ju hennes förlust i alla fall ...

Har nu läst stärkande ord på lite olika håll. Känner att det som behövs, för oss alla, är en mer närvarande mamma. Jag har så lätt för att vara "någon annan stans", steget före eller kanske lite efter, bara mentalt men i detta fall så är det inte så bara.
Jag måste komma ihåg att dottern vill samarbeta, men att hon just nu testar hur det känns att säga nej, hon undersöker sina gränser och våra.
Jag ska välja mina strider!
Jag vill sluta ställa onödiga frågor, det jag vill ska komma som en uppmaning.

Förhoppningsvis blir det bättre snart och det jag vill och önskar jag var sätter sig i ryggmärgen och blir det sätt som genomsyrar vår vardag tillsammans.

Julnatt i Kalmar kyrka

Tänkte blogga även från årets julnattsmässa, men mobiltelefonen, det skrället, blev kvar vid julgranen så jag får väl skriva ett litet inlägg om att det är fascinerande hur olika en liknande tillställning kan bli bara för att man befinner sig i en annan byggnad.
Fjolårets pampiga julnattsmässa i Linköpings Domkyrka och årets stillsamt glädjefyllda i Kalmar kyrka, som natt och dag, men ändå samma sak ...

Vad vill jag?

Just nu funderar jag mycket kring min blogg. Vad jag vill med den, var jag vill att den ska ta vägen. Jag skulle vilja blogga mer, men samtidigt finns inte tiden till att blogga ... fast om jag visste att folk läser, vilka inlägg som uppskattas mest, så skulle jag ju ta mig tid att blogga om dessa saker.

Egentligen är ju jag en människa som "brinner" för olika frågor. Jag kan, om det ligger mig varmt om hjärtat, gärna ta strid för både det ena och det andra. Det är sådant jag vill blogga om. Men så blir jag osäker, vill folk läsa om det? Eller så känner jag att jag bara "härmas" för det finns så många andra som skriver så klokt och redigt, medan jag bara reagerar känslomässigt ...

Men det kanske är det som är roligt att läsa, mina reaktioner kring det som händer runtomkring mig, i samhället och världen. Blandat med vad jag gör när skaparlusten sätter in. Eller vad säger ni, kära läsare?

Mormor i himlen

Jag var visst inte ensam om att ha mamma i tankarna. Dottern höll en lång utläggning om mormor i himlen. Hur hon sitter där och tittar på henne. Och att vi inte kan åka till henne...

Morgonfåglar

I morse vaknade jag vid femsnåret av att dottern var törstig och krävde vatten. Efter att jag fixat dotterns önskan så låg jag vaken en bra stund och lyssnade på fåglarna som kvittrade och lät så intensivt utanför fönstret - plötsligt blev det alldeles tyst. Som att nån tryckt på en knapp. Undrar vad som hände...