Ett fel

Återigen ett besök på arbetsförmedlingen. Känslan när man kommer därifrån borde vara upplyftande. Och ja, om jag känner efter riktigt ordentligt kanske jag kan känna så, nånstans långt där inne.

För jag gör ju så rätt när jag skickar in mina ansökningar. Jag gör bara ett fel ... jag söker fel jobb. Jag måste konkurrera med så många. Jag har inte tillräckligt med erfarenhet. Eller så har jag erfarenhet men då kommer mina utbildningar och ställer till det.

Nej, särskilt upplyftande är det inte. Jag är desperat och snart trillar jag över till ett ställe där jag inte vill vara. Men hur ska jag göra för att komma fram och få visa på vilken bra arbetstagare jag är. Efter alla dessa år som arbetslös har jag lärt mig en sak, jag kan visst inte söka jobb... Trots att jag gör så rätt

Desperat

De senaste dagarna har jag gått med en gnagande känsla av att jag inte ger mina barn den barndom de är så väl värda. Jag läste nånstans att såsom föräldrarna mår när man är barn, så kommer man att må som vuxen sedan (minns inte riktigt men typ så) Och nej, vad jag inte vill ge detta vidare.

Jag vill att barnen ska minnas mycket lek, massor med kompisar och glädje! Just nu känns det avlägset. Och dottern börjar ju bli stor. Till hösten börjar hon i förskoleklass. Hon vill leka lekar som lillebror bara förstör, men hon har ingenstans att ta vägen med sin lek. Sonen vill leka lekar som kräver ytor som inte finns för där är storasyster och stör.

Jag känner mig desperat. Vill inte bo såhär. Men som det är just nu är det vad vi har, och det är svårt, ja kanske till och med omöjligt, att ändra på. Det ganska svårt att hitta nått större boende till samma kostnad som vi har nu. Och med bara en inkomst så har vi inte pengarna till ett dyrare boende.

Jag känner mig desperat. Uppenbarligen kan jag inte söka jobb. Har sökt närmare 60 jobb sedan februari och enligt nån sorts logik* borde jag i detta läget åtminstone kommit på 5 intervjuer. Jag har inte varit på en endaste en. Många av dessa var ju kanske inte de mest perfekta ansökningarna, men ändå. Jag är visst inte bra på det här med att sälja mig själv.

Jag känner mig desperat. Tiden bara rullar på, och jag kan inte annat än försöka hänga med. Vill njuta av tiden när barnen är små, kunna ge dem en härlig barndom. Samtidigt vill jag få in en fot i arbetslivet. Försöker se det positiva med att vara arbetslös och ha småbarn. Men känner bara stressen och desperationen över att det inte blir som jag drömde om. Att jag inte kan ge dem det de så väl förtjänar.


*Logik: Sök 100 jobb, gå på 10 intervjuer, få 1 jobb.

Kvantitetsansökningar

Jag har nu under 8 dagar sökt 36 utannonserade arbeten. Och nej, det är inte ett roligt arbetssätt. Jag känner redan när jag klickar på skicka att jag kommer inte att få den här tjänsten. Det är bortkastad tid både för mig och för den som ska läsa min ansökan ...

Men nu har jag har testat det här arbetssättet. Det har gjort att jag är lite mer i fas i antalet annonser på vänt, tiden till sista ansökningsdag och tid att sätta av till varje ansökning.

Hädanefter tänker jag satsa mer på kvalitet! Läsa platsannonser med ett mer kritiskt öga och inte söka allt bara för att. Uppenbarligen finns det jobb att söka, men det finns också andra som söker, och då kan jag inte bara bli en i mängden. Jag måste hitta nått som triggar mig. Som gör att jag är den de söker. Samtidigt, det ena utesluter ju inte det andra, så visst kommer det att bli några/många kvantitetsansökningar framöver också, men inte på samma "löpande-bands-princip" som jag kört på under dessa åtta dagar.

Det är så många andra jobbsökaraktiviteter som blivit lidande den senaste tiden. För även om det kanske inte låter mycket med 4,5 ansökningar per dag så tar det tid att läsa, skriva, fixa, registrera och skicka in. Och jag har bara 5 timmar effektiv "arbetstid" - en bra dag!

En annan sak som kan ligga mig i fatet med att ha så många ansökningar på G är att jag kommer inte ihåg alla arbeten jag sökt. Det kan ju bli väldans tokigt om det, mot förmodan, skulle bli så att nån ringer ...

Bistra sanningen

Att vara en bland minst 370 sökanden, då måste man sticka ut. Jag gör väl kanske det, tyvärr på fel sätt

Jobbsökardilemma

Jag befinner mig i ett litet dilemma. Jag har just nu minst trettio(30) intressanta lediga jobb att söka, och det är bara annonser som jag hittat på arbetsförmedlingen. Sista ansökningsdag är 11 april på den som ligger längst fram, fast de flesta går ut 1/4, så det ger att jag måste söka minst 2 jobb per dag för att ligga i fas. Minst alltså, för det kommer ju ut nya lediga jobb hela tiden och sedan finns det dessa lediga jobb som ej kommer ut på arbetsförmedlingen.

Satsar jag på att söka alla dessa intressanta jobb så kommer jag ju inte att hinna med nästan nånting annat, det blir kvantitet framför kvalitet. Men är det rätt väg att gå?

Eller är det smartare att satsa på kvalitet - dvs bara söka de tjänsterna som jag VERKLIGEN vill ha, lägga ned mycket tid på ansökningshandlingarna, ringa innan, följa upp osv

Jag vet faktiskt inte.

Ändrade regler

Den här kommunen där vi bor gjorde ett försök att korta ned tiden, från 30 timmar i veckan till 15, för barn till föräldralediga eller arbetslösa på förskola. Det möttes av stora protester och de tog tillbaka förslaget. Men har nu infört att föräldralediga eller arbetslösa endast får ha barn på förskola 15 timmar i veckan (8-11, ingen lunch!) under skollov.

Sportlovet som nyss var, var första tillfället, och jag valde som sagt att ha sonen hemma och dottern ville först gå men när hon testat kände hon ändå att det var skönast att vara hemma. Och om sanningen ska fram tyckte jag det också. Visserligen förlorade jag en veckas "arbete" men det hade jag ju gjort även om jag haft båda barnen på förskola mina berättigade 15 timmar. Jag hade nog hunnit med nån timmas jobb per dag, men mer än så blir det ju inte med promenad till och från förskola, av- och påklädning och så "ställtid" på det...

Jag förstår inte hur de som bor i kommuner som endast tillåter 15 timmar för arbetslösa, hur hinner de med att söka jobb. Det förväntas ju att man ska söka jobb 8 timmar per dag från a-kassans sida, och det är ju faktiskt ett heltidsjobb att vara arbetssökande. Man ska läsa annonser, lägga upp CV:n, ringa, kolla upp företag, skriva brev, skicka in ansökningar, följa upp, besöka arbetsförmedlingen, gå på rekryteringsträffar, anställningsintervjuer ... Det är inga som helst problem att fylla en dag med jobbsökaraktiviteter

Jag känner mig lite splittrad i frågan. Mamman gillar att fler småbarn får chansen att vara hemma, för det märktes att ffa föräldralediga valde att ha storasyskonet hemma under lovet,  i större utsträckning. Mitt arbetslösa jag gillar inte att bli påtvingad ett lov när jag hade ångan uppe och har en lång lista med lediga jobb att söka. Jag har tidigare valt att vara hemma med dottern under jul, i samband med helgdagar och låtit henne ha långa sommarlov, men då har jag VALT det själv.

Det nederlaget var inte direkt upplyftande. Nu känner jag bara för att krypa ned under en sten och försvinna.

Åter arbetslös

Nu har sonen gått på förskola i en månad. Han har blivit en i gänget. Han gillar sin förskola, nu när han upptäckt allt skoj som kan hända. Vi hade några dagar när det inte alls var skoj att bli lämnad utan mig, då han grät redan när vi kom in genom dörren eller försökte klä av mig så att jag skulle vara kvar där med honom.
Språket har kommit som en lavin i och med förskolestarten. Det pekas och pratas hela tiden. Han är så klok, min lille stora kille.

Jag står återigen till arbetsmarknadens förfogande. Just nu känns det visserligen lite som i limbo, för arbetsförmedlingen har "skickat" mig till a-kassan, men jag tror inte jag kommer få några nya dagar (har ju ej uppfyllt ett nytt arbetsvillkor) och då vet jag ju inte riktigt vad som händer med mig. Jag försöker verkligen undvika att tänka på det, för det tar så mycket energi att oroa sig över saker som jag inte kan göra något åt och som ändå löser sig ändå ...
Just nu känner jag mig väldigt peppad och inspirerad i mitt jobbsökande. Men slås dagligen över att det tar så mycket längre tid än vad jag tror. Även om jag får mycket gjort så växer ändå listan på saker jag ska göra konstant. Och jag fattar inte hur de som bara får 15 timmars barnomsorg som arbetslös hinner med att söka jobb!

Tack och lov fick kommunen inte igenom förslaget att korta tiden för föräldralediga och arbetslösa, så under terminen så är det 30 timmars barnomsorg i veckan. Men från och med årsskiftet är det 15 timmar under lov, så nu vecka nio är det sportlov, och jag har inte riktigt bestämt mig hur jag ska göra då. Just nu lutar det åt att låta sonen vara hemma och dottern får gå i alla fall några förmiddagar.

Antiklimax

Det här inlägget har jag verkligen längtat efter att få skriva. Att jag inte längre är arbetslös - och så blir det liksom inte mycket av det hela :(

I höstas, september vill jag minnas det var, fick jag erbjudandet att bli anställd som handledare på det stället där jag då befann mig i fas tre. Jag blev själaglad och tackade självklart ja. En fast anställning skulle det bli, jag minns det så väl, att jag tolkade det hela som en tillsvidareanställning. Jag kände att jag ville vara schysst och avslöjade tidigt vad som komma skulle, tyckte att det kunde jag väl vara ärlig med, snart skulle jag ändå inte kunna dölja vad som väntade.

Nyheten togs emot med lite dubbla budskap, men nejdå, det skulle inte påverka min anställning, eller hur var det nu. Nej, det var visst att det hade beslutats lite för snabbt att jag skulle anställas, så bara företaget kom upp i "kapacitet", dvs fick in fler fas tre:are och jag gått klart en handledarutbildning så skulle papper skrivas på.

Tiden gick. Hösten försvann och julen kom. Kursen var avklarad sen länge. Nya deltagare ramlade in... men inga papper skrevs på. Jag gick på julledighet och hoppades på att jag skulle börja min anställning direkt efter juluppehållet.

Kring trettonhelgen fick jag ett underligt papper från arbetsförmedlingen som gjorde mig lite arg och fundersam. Att jag skulle bli anställd med bidrag det hade jag förstått. Vad jag inte hade förstått var vilken typ av bidrag det skulle bli...

Nu när jag ÄNTLIGEN fått skriva på papperet känns det ändå bara piss. För nu visade det sig att det bidrag som de får för att jag jobbar hos dem är det sämsta tänkbara för mig. Det ger ingen ny a-kasseperiod, LAS gäller inte och dessutom är det ju allt annat än en tillsvidareanställning. De förväntar sig att jag kommer tillbaka efter föräldraledighet. Men det vill inte jag. Dessutom så kan de ju inte "kräva" det heller. Jag är ju bara anställd fram till sista april i år. Innan dess ska bebis komma, och efter föräldraledigheten ska jag, SKA JAG hitta ett annat jobb. Men detta är inget som jag säger till dem...

Upp och ned

Först händer det så skojsiga saker så jag tror inte att det är sant. Och det var det ju inte heller så nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Saker som är för bra för att vara sanna ska man verkligen inte ta för sanning är min lärdom

Livstecken

Måste ju visa att jag har inte glömt bort bloggen. Men just nu finns det inte riktigt ork till att blogga. Har påbörjat en sysselsättning i af's regi, så dagarna går åt till att sitta i en lokal i närheten av Årstaberg och lägga in en massa uppgifter om olika konferensanläggningar i en databas. Så jag kan väl nu titulera mig databasadministratör

Phui... så skönt. Har nog Sveriges bästa handläggare på af. Hon är så tillmötesgående, men ändå följer hon uppsatta regler. Så nu kan jag känna lugnet och sommaren kommer att bli så bra så! Tar ut mina fyra veckor som jag har rätt till v28-31 och sedan börjar min sysselsättning (rent formellt så börjar jag sysselsättningen redan vecka 28) hemmavid. Då ska jag och min handledare komma överrens om bra uppgifter som jag kan påbörja för att sedan from den 1/9 sitta i deras lokaler i Årsta.

Hurra är så glad. Känner att sommaren är här nu. På riktigt. Kan njuta av den på ett helt annat sätt. Jag HATAR ovisshet. Jag mår verkligen inte bra av att inte veta...

Lugnet infann sig

Nu är jag lugn. Eller iaf lite lugnare. Trevliga besked kan göra underverk. 1:a september, det är ju en halv evighet tills dess. Eller åtminstone en hel sommar. Hoppas min "kontaktperson" på af kan låta det vara så. Jag har ju mina 4 veckors "semester" att plocka ut, då är det 4 veckor utan sysselsättning kvar. De fyra veckorna kan jag lätt fylla med förberedande uppgifter. Och att söka jobb... Får se vad hon säger imorgon.

Inte lönt...

Gissa hur det känns att till och med få ett tack men nej tack till en typ praktikplats som arbetsgivaren tom får lite pengar för att jag kommer dit. Jag ger upp. Jag är ju bara oönskad.

Lite mindre oviss

Idag känns framtiden lite mindre oviss.
För nu vet jag i alla fall vad jag inte gör om en vecka.
Jag kommer inte att jobba på banken.
"Tack, men nej tack"
Den andra december ska jag till arbetsförmedlingen. Igen...

3770 kronor på två veckor?

Igår blev jag "lurad" att läsa på aftonbladet.se och det jag läste gjorde att jag bara kände än mindre förtroende för denna sensationsjournalistik de håller på med.

Modebloggerskan Mogi ska visst, på Aftonbladets uppmaning, leva på "a-kassa" under två veckor. De har gjort nån beräkning och kommit fram till att det skulle innebära 3770 kronor. Det bär mig emot men här är iaf länken till artikeln....

3770 kronor som ska gå till kläder och nöjen, och lunch ute. 3770 kronor det kan en barnfamilj (två vuxna två barn) ha som matkostnad för en hel månad! 3770 kronor det är ungefär vad jag har, och för de kronorna betalar jag lån, månadsavgift, mobiltelefon, mat, kläder (både till mig och dottern), och jag tycker inte att jag lever ett så fattigt liv. Jag kan inte göra några stora utsvävningar, men jag behöver inte heller vända på varenda korvöre...

Det är ett hån. Och jag förstår inte varför aftonbladet gör detta.

Ovissheten tär

Om två veckor tar praktiken slut. Och just nu har jag ingen ANING om vad som händer då. Verkligen ingen aning. Det är jobbigt. Det tär. Tar energi.

Fortsättning på ingen titel

Jag har lyckats få in ansökan! Jag bara gjorde det. En vecka innan ansökningstiden gått ut. Ännu har jag inte hört något. Lär väl inte höra nått annat än det vanliga tack, men nej tack.

Ingen titel

Har hittat ett vikariat på Banken som jag skulle kunna tänka mig att söka. Och som skulle ge nyttig erfarenhet inom projektledning.
Men osäkerheten har satt in. Självförtroendet är långt under fotsulorna. Skrivkrampen sitter uppe i axlarna. Och snart är ansökningstiden ute ...

Bort

Jag behöver bryta av. Omstart. Nystart. Nya tankebanor. Städa ut det gamla. In med nytt. Sortera. Arkivera.