Jag balanserar på en smal lina. Det gäller att inte göra eller utsättas för några yviga gester. För om det händer då faller jag. Inte visste jag dock att fallet blev så långt ...

Obalans

Jag är i obalans. Försöker allt jag bara kan att det inte ska gå ut över dottern. Det är svårt. Blir alldeles slut. Vill bara gråta. Eller skrika.

En liten Hello Kitty-figur hamnar under soffan. Det stjälper mig. Måste sitta stilla och bara andas. Mår illa.

Blir förbannad på mig själv. Varför denna oro.

Telefonångest

Knappa in. Sudda bort. Knappa in. Andas. Sudda. Knappa in. Sudda. Andas. Knappa in. Andas... Trycker ring upp.

Jag gjorde det!

Ågren

Det är nära nu. Jag känner hur det knyter sig i magen. Jag vet att den kommer. Men inte när. Jag hatar denna känsla. Mår illa.

Attacker

Går omkring här hemma. Plockar lite. Känner att jorå, jag mår ganska okej. Plötsligt ramlar det över mig. Det börja krypa i kroppen. Hjärtat bultar. Jag vill bort. Jag vill nått annat. Men vet inte vad.
Nä, jag mår inte bra. Jag bara lurar mig själv. Gång på gång :(

Ur funktion

Det är jobbigt just nu. Väldigt jobbigt. Det var bara det jag ville säga

Bort

Jag behöver bryta av. Omstart. Nystart. Nya tankebanor. Städa ut det gamla. In med nytt. Sortera. Arkivera.

Beslutsångest

Just nu snurrar dessa typer av tankar runt i min hjärna. Om stort som smått. Så gott som konstant.

Ska jag göra det. Eller det. Om jag gör det så kanske det händer. Eller kanske inte. Om jag inte gör så, så kanske det blir bättre såhär. Men vill jag det? Fast det kanske är bättre såhär! Nej. Inte det ... eller? Jamen det blir bra. Nä föresten. Jag har hellre lust med, hur var det nu? Nej, det går inte. Så här blir bättre. Men då kanske det händer. Det vill jag inte.

Så håller jag på. Dagarna igenom. Och oftast så blir det liksom ingenting av nånting eftersom då har chansen försvunnit. Dagen är slut.

Käftsmäll

Häromdagen fick jag en käftsmäll. En verbal käftsmäll. Rent intellektuellt håller jag med denna verbala person. Men kroppen reagerade annorlunda.

Under "utläggningen" fick jag tunnelseende och jag minns att jag tänkte att det var konstigt att jag inte började gråta. Men tårarna fanns där. Brännande bakom ögonlocken. Strax därefter tappade jag rösten (nåja, det kan väl vara förkylningen men ändå, det kom så plötsligt och i samband)

På natten sedan kunde jag inte sova. Myror i hela kroppen. Ingenstans kunde jag komma till ro. Plötsligt började hjärtat rusa. Pipa i öronen. Måste byta sovplats. Igen. Så höll jag på tills det började ljusna ... då fick jag äntligen sova nån timma i armarna på min dotter.

Jobbigt dilemma

Helt ärligt alltså. Men hur göra.
När ångsten kommer så fort jag närmar mig jobbsökande aktiviteter.
När jag får riktigt dåligt samvete för att jag inte gör nått.
När paniken följer efter mig när jag plockar och fixar lite här hemma.

Hur jag än gör kommer det dåliga känslor. Jag kan inte välja lyckan. Ser den ingenstans. Det känns som om jag gått vilse. I en mörk mörk skog.

Skör tråd

Det är en skör tråd jag balanserar på. Minsta lilla belastning får den att brista. Till exempel ett rivjärn som ligger på fel plats i lådan. Bara en sån sak.

Telefonångest

Att det ska vara så svårt. Att det ska vara fyllt av så mycket motstånd Ett litet telefonsamtal. Det är ju bara att lyfta luren. Men inte för mig. Hjärtklappning. Tunghäfta. Panikkänslor.

Nej, jag väntar nog en stund till. Kanske finner jag det enklare om en stund. I morgon eller så...

Till sist...

Jag förstår. Det är inte lätt.
Inte för mig heller.
Plötsligt ramlar jag bara. Faller handlöst.

Men du då?

Du som ska lyfta mig.
Få mig att blomma.
Var gömmer du dig. Vad flyr du ifrån. Varför väljer du att inte se?
Eller är det så att du verkligen är blind
Märkligt är det. Jag kippar efter andan. Du går iväg...

Låt mig vara ett tag

Vill inte vara här. Vill inte känna såhär. Vill verkligen inte.
Men jag hittar ingen väg. Finner ingen lösning.
Har ingen ork.

Jag har egentligen ingen rätt att säga nej. Sätta stopp.
Men å andra sidan har du verkligen rätt att behandla mig som du gör?
Ser du inte. Märker du inte.
Jag vet inte vem som är mest självisk.
Vet bara att jag mår dåligt.
Vet att så fort jag fått näsan över vattenytan dras jag ned igen.
Jag försöker fly. Men det skapar bara mer ångest.
Livegen.

Jag borde känna större tacksamhet. Men allt du gett mig är mina dåliga sidor.
Låt mig bara få vara ett tag.
Ge mig luft. Ge mig utrymme.
Då kanske det blir bättre.
Jag får i alla fall chansen att hitta balansen.

Snön faller uppåt...

... och jag faller neråt. Snart är botten nådd.

LABIL!

Vill inte känna så här. Blir skitstressad över småsaker. Som byggs upp till stora berg. Som sedan rasar. Som en lavin i mitt inre. Idag blev det för mycket. Fick god lust att lämna dottern på Ica. Bara gå dit näsan pekade. Ville inte prata med nån. Ville inte synas.
Vill inte vara mamma och må såhär. Dottern är värd nånting bättre.

Som sirap

Det går så trögt här. Som sirap. Jag sitter fast. Försöker jag göra nått så kletar det än mer. Nä jag vill inte. Vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Ta mig vidare. Det skapar bara en massa ångest. Vad jag än gör...

Hjärtklappning

Ibland hamnar jag i ett tillstånd av ... stress. Det behöver inte alls vara så att jag har mycket att göra. Men ändå. Hjärtat slår fort. Jag börjar svettas. Även i händerna. Jag irrar omkring. Börjar må illa. Får ingenting gjort. Hjärtat slår ännu fortare för att jag inget får gjort. Den nedåtgående spiralen börjar. Snurrar på fortare och fortare. Hjärtat likaså. Tillslut måste jag sätta mig. Andas. Släppa ut ångesten. Få ned pulsen. Känna lugnet.
Nu har jag genomgått tre eller har det blivit fyra sådana "spiraler" idag. Det är alldeles för många för att må bra. Nu måste jag ut. Få frisk luft. Känna lugnet.