"Klotterplanket"

Vad du säger om mig

Det du tror om mig

Sådan du är mot mig

Hur du ser på mig

Vad du gör mot mig

Hur du lyssnar på mig

SÅDAN BLIR JAG!!

 Hämtat ur boken "Motivation och motivationsarbete i skola och behandling" av Håkan Jenner. En av föreläsarna på Barnverkets konferens i fredags hade med dessa rader i sin föreläsning och de grep verkligen tag i mig. Har nu förstått att orden kommer från ett klotterplank på en skola, och det gör orden ännu starkare. Visst är det sunt förnuft att förstå att så funkar det, men i dagens stressade samhälle där tiden för det goda mötet är så begränsat, i hemmen, i förskolor och skolor, så blir dessa ord ännu viktigare att komma ihåg.

Lydnad?

Nej, Lady Dahmer // postpatriarkal feministfitta du är inte ensam om att känna obehag när folk pratar om att barn ska lyda. Härom morgonen var vi (jag och barnen) med om en olustig situation när vi kom fram till förskolan. Då kom en pappa med ett storgråtande barn i vagnen och så säger pappan argt: Om du bara lytt mig, så skulle det aldrig hänt.
Dottern stelnade till och jag kände hur det gick kalla kårar längs ryggraden. Att till och med säga åt sitt barn att "lyd, annars!" kändes bara så fel. Lydnad hör hemma i djurvärlden, inte tillsammans med barn.

I kommentarerna till inlägget jag länkar till är det några som tycker att barn ska lyda i farliga situationer, men inte ens där håller jag med om att det är lydnad det är fråga om. Barn saknar konsekvenstänk, det är något de behöver hjälp med, så i en potentiellt farlig situation måste den vuxne se till att alla klarar av den utan olyckor. Jag tycker att det är en viss skillnad i att lyda (utan att ifrågasätta) jämfört med att ge argument till att nu vill jag att ... 

Barn vill samarbeta. Barn behöver påminnas om saker om och om igen. Barn saknar konsekvenstänk. Det kan vara bra att komma ihåg.

Tyvärr måste jag nu erkänna att jag skulle behöva en omprogrammering. Jag hamnar allt för ofta i en situation där jag på sätt och vis kräver lydnad. Men ungefär 2 sekunder försent inser jag vad jag sagt/gjort och önskar att jag kunde göra om - göra rätt. Jag reagerar alldeles för snabbt med ryggmärgen och det är inte alltid så jag vill, och vet att jag ska, göra.

Som ett slag i magen

Ibland läser jag saker som får mig att känna mig som världens sämsta mamma, fast samtidigt stärkt i vetskapen att det nu kan bli en förändring. Det här inlägget av kloka Tina Wiman kändes som ett slag i magen och ett liljeholmens på samma gång!

Det gjorde ont i magen för jag förstod hur det känns för barnen när jag inte beter mig som en vuxen. Jag insåg att jag behöver inte få min vilja igenom till vilket pris som helst och att det är skrämmande med vuxna som inte beter sig vuxet

Jag vill vara giraff

Lagom till att jag kände att jag måste ändra mitt sätt att prata med barnen började Petra Krantz Lindgren en "blogg-kurs" i gränssättning och konfliktlösning.
Samtalsmodellen bygger på Nonviolent communication eller giraffspråket som det kallas för på svenska. Jag har läst om det tidigare och jag gillar tänket och hur man tar ansvar för sina känslor. Men det kommer inte alls naturligt för mig. Så det är bara att kämpa vidare, snart kanske det här blir min "ryggmärg". Jag hoppas det i alla fall.

Här är alla delarna i kursen som varit hittills:
Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)

Så långt ifrån man kan komma

Sitter och pratar om sonens ensamlek med en annan mamma på öppna förskolan. Jag säger lite på skämt att jag känner mig som en oengagerad förälder som låter sonen sitta där i sin ensamhet.
Då tar hon upp den där självutnämnda barnspecialistens "ensamlek" och tycker att det är väl bara bra att sonen kan leka själv, för det ska barn kunna göra.

Problemet med AW's "ensamlek" är att den ska ske på förälderns villkor. I en skyddad miljö, till exempel spjälsängen, på fasta tider, varje dag. Och, här kommer det som gjorde att jag nästan satte kaffet i vrångstrupen av illa dold ilska över att min son nämns i samma mening som AW, barnet SKA leka ensam, vare sig hen tycker att det är roligt eller ej!!! För att föräldern ska få lite egentid eller nått.

Att sonen leker ensam, redan vid sju månader, beror ju på att han tycker om det och är trygg i vetskapen att jag kommer så fort han vill att jag ska komma. Han har en bra anknytning till mig, och då vågar han ge sig ut på sina upptäcksfärder ensam.  Idag ville han leka ensam långa stunder. Andra dagar vill han att jag ska vara med mycket mer, och då är jag självklart det.

Vill nästan inte ta kvinnans(?) namn i min mun

Det finns alldeles för mycket knasigheter kring Anna Wahlgren och hennes kurer och metoder. Och jag vill bara sprida det enkla budskapet - Håll dig borta från "Sova hela natten" och hennes metoder. Läs detta inlägg hos Familjen Toad så förstår du varför jag känner så.

Jag ser verkligen framemot boken "Felicia försvann" som hennes dotter skrivit. Det ska bli otroligt intressant att få reda på hur det var att växa upp med denna mamma(?) som ledare av sin flock.

Varken eller - både och

Jag funderar mycket kring mitt föräldraskap just nu. Jag gillar tänket i AP (Attachment Parenting) och det är oftast det som står bakom mina val i hur jag ska agera i olika situationer. Men jag känner mig inte som en AP-förälder ut i fingerspetsarna och så läser jag detta hos Höstlycka och känner mig ännu mindre som en AP-förälder.

Fast så läser jag lite om grundtankarna, och så tittar jag på mina barn och deras personligheter, känner efter lite och inser att jag är en nära förälder och en människa med allt vad det innebär av fel och brister och en ständig önskan om att vilja lite mer, lite bättre. Det som kändes som varken eller blev till ett både och.

Centrering kring barncentrering

Vadan detta plötsliga intresse kring barncentrering? Jo, det började nog med att jag läste om det hos Familjen Toad och i samma veva gick jag igenom min bloggstatistik och såg att de flesta sökträffar bloggen har är på just ordet barncentrering (ja, om jag räknar bort personligamamman). Ja, då var ju bollen i rullning och jag började rannsaka mig själv och insåg att jag fortfarande inte vill vara en barncentrerad mamma, men att det ibland kan vara en lätt väg att gå - fast det kommer surt efter :(

Jag har nu gett mig själv en utmaning och det är att sluta ställa påståenden som en fråga! Det tycker i alla fall jag är en bra start att komma bort från barncentreringen. Nån mer som är med mig?

Vad är barncentrering?

I detta inlägg slänger jag ur mig ett uttryck som kanske inte alla har koll på vad det betyder. Men om jag skulle kallat det curla hade nog de flesta förstått vad jag menat. Här finns en talande text om barncentrering

[...] med barn i alla åldrar finns en fälla till och det är att man låter världen snurra enbart kring barnet och glömmer bort sina egna behov. Det slår i så fall åt två håll, dels det uppenbara att man som förälder snart får slut på kraft och missar balansen i familjen [...] Ett barn är heller inte gjort för att vara i centrum, utan för att vara en i mängden, en i gruppen och först i början i första hand en iakttagare och sedan sakta allt mer en som gör samma saker som de runt ikring [...]

Fast jag tycker att agera barncentrerat är ett större - vidare begrepp än att curla, och att curla är en del av barncentrering. Självklart ska även barnet få sina behov tillfredsställda men det behöver absolut inte innebära att resten av familjen måste passa upp barnet.

[...] Självklart får man pussa och krama och busa med barnet när glädjen över den lilla vännen svämmar över. Det är ju bara härligt för både barn och den vuxna, men att ständigt placera barnet i blickfånget och i centrum för all uppmärksamhet blir tröttsamt för alla inblandade. Barnet mår bäst av att liksom de flesta av oss befinna oss nära händelserna men utan att utgöra själva centrum [...]

En lätt fälla att falla i, ja, jag trillar dit dagligen, är dessa frågor som man ställer för att vara "snäll", fast det istället blir motsatt effekt.

- Vad vill du göra efter förskolan? En alldeles för stor och öppen fråga som ger barnet alltför stor makt, bättre att då ge en två tre olika alternativ (beroende på ålder) som barnet kan få välja mellan Vill du leka i lekparken eller gå hem och dega? 

- Vill du följa med och handla mat? Barnet har inte den makten att bestämma. Ska det handlas så ska det. Nu ska vi gå och handla mat! Om barnet sätter sig på tvären och hellre vill leka i parken kommer man på en lösning så alla blir nöjda, kanske att du får leka fem minuter sedan går vi och handlar.

- Vill du ta din medicin nu? Nej, här kan det ju rent av bli farligt om barnet ska få bestämma. Nu ska du ta din medicin!

Barncentrering vs Nära föräldraskap

En kompis la upp citatet nedan på facebook för en liten tid sedan:

På öppna förskolan: 
Jag: P sover 3*45 min dagtid, nån gång slår han på stort o sover 1,5 h.
Annan mamma: - Så var min dotter, men nu försöker jag va hemma och ha det tyst mellan 11 och 14.30, då kan hon sova 3 h! 
(Om det är alternativet så, nej tack!)

Min första reaktion var att jag var på kompisens sida. Och sedan ramlade kommentarerna in, "alla" tyckte att det var superbra att vara hemma och låta bebis sova länge och ostört, och att det inte gjorde nått att ändra sitt liv så att det passar bebis.

Tittar vi närmare på "hemma" alternativet är det att agera barncentrerat, åtminstone som jag ser det. Medan kompisens alternativ är allt annat än barncentrerat. Sonen sover bra som det är och när han känner att han behöver så sover han lite längre. Han får vara med och mamman får fortsätta vara den aktiva person som hon alltid varit.

Självklart är det inte per automatik att agera barncentrerat bara för att man är hemma och låter sitt barn sova 3 timmar. Det finns ju de som gillar att vara hemma och som det då skulle kännas fel att ränna på öppna förskolan, babycafé eller museer för. I den situationen blir det att agera barncentrerat, för då gör man saker bara för att man tror att det är det bästa, mest nödvändiga och det barnet har störst behov av. Fast man själv inte vill, egentligen.

Jag tror att många tror att nära föräldraskap betyder att bryta helt med det liv man levde innan och bara vara hemma med bebis hela tiden, men för mig är det inte alls så. Och nu med andra barnet blir det så tydligt. För sonen får oftast bara hänga med, men jag är ju inte mindre lyhörd för hans behov för det. Det är där nyckeln till nära föräldraskap ligger - lyhördheten, och det går lika bra att vara lyhörd hemma som ute på stan.

Att agera barncentrerat är dessa ständiga frågor om vad barnet vill. Nära föräldraskap är att ta med barnet i vad man än tar sig för.

Tänkvärt!

Ibland läser jag så kloka saker som verkligen får mig att känna "jamen så ÄR det ju!" och precis så vill jag leva och vara. På sistone har det triggats av först detta inlägg av bloggerskan och kurshållare Petra Krantz Lindgren, sedan läste jag precis detta mycket MYCKET kloka inlägget av en feministen Hanna Fridén.
Om du inte läst dessa tidigare så uppmanar jag dig att göra det nu och faktiskt ta dig en allvarlig funderare på hur du vill vara som vuxen i en värld full av barn. Jag vet då vad jag vill.

Favoriten

Jag är så glad över dotterns förskola. I stora drag är det en mycket bra förskola. Att gården är nött och behöva en rejäl uppfräschning det struntar jag i, den är ju ändå lekvänlig. Att jag får hem en liten lerklutt till dotter varje gång det varit blött ute, det tar jag inget extra för ;)

I förmiddags när jag lämnade dottern blev jag kvar en bra stund, pratande med en av pedagogerna. Min favorit tror jag minsann (och dottern oxå skulle jag tro). Hon har verkligen förstått min dotter, ja och därav favoritskapet hos dottern.

Vi har i mångt och mycket samma syn på "barnuppfostran" (i brist på annat ord). Vi kom att prata om att ignorera. Hon säger då att det är svårt och det kan lätt bli fel att bara ignorera, man måste samtidigt göra något annat, som att bekräfta det som är bra. Som sagt jag gillar henne <3

Onödiga frågor

Ibland blir jag så "argh" på mig själv. När jag ställer alla dessa frågor till dottern. Frågor som hon inte alls ska behöva ta ställning till.
Exempel: Jag ska lämna dottern på förskolan. Då kommer det: Ska vi säga hej då nu? "ARGH" Jag borde väl ändå säga: Nu säger vi hej då! Eller kanske: Hej då, vi ses i eftermiddag! Eller nått sånt.
Ibland är dock dottern så klok så hon säger ifrån. Sluta! När det blir för många frågor

På tal om sova

När jag borstade tänderna i morse kom jag på mig själv att fundera över det här med att många föräldrar ser det nödvändigt att LÄRA sina barn att sova (själv/ensam).
Jag anser att det är omöjligt att lära någon annan att sova! Den kunskapen besitter varje människa själv.
Sedan kanske man behöver stöd i att finna bra vägar till att kunna somna, men det är någonting annat. Alla är vi olika och varför VARFÖR ska små barn måsta somna ensam?
Lyssna på din egen, inre röst. När är du som mest avslappnad? När känner du största tryggheten? När sover du som allra bäst?
Är det när du är ledsen, på en främmande plats och när du är ensam?
Eller är det när du är glad, i din egen säng och i sällskap med de du älskar?
Jag hoppas du förstår var jag vill komma. Varför behandla den du älskar allra mest så ologiskt och långt från hur du vill ha det...

Fly förbannad

Läser i en tråd på sjalbarn som får mig att bli rent ut sagt förbannad! Och jag orkar inte ge mig in i diskussionen för jag känner samtidigt att jag har inte de rätta argumenten. Så jag ryter till här istället.
Tråden handlar om ett förslag från Moderaterna att barn ska gå max 40 timmar i veckan på förskolan. Och ha fem veckorssemester! Tanken är god.
Men där slutar det vettiga. För att detta förslag ska kunna fungera måste ju hela samhället göras om!!! För hur man än löser det rent ekonomiskt för alla ensamstående, låginkomsttagare som kanske måste ha flera jobb för att få ekonomin att gå runt, så måste ju barnen ändå vara nånstans när föräldern/föräldrarna jobbar!!!
Jag blir så, ursäkta språket, fly förbannad och jävligt upprörd av sådana här förslag som gör att man känner sig livegen! Ja, tanken är god. Barn ska vara främst med sina föräldrar men nu ser inte vårt samhälle ut så.
Jag är så upprörd så jag kan inte ens tänka...
Om nu förskolan är så hemsk så tycker jag att det är väl DÄR resurserna ska sättas in. För att förändra så att det inte blir så jobbigt för barnen att vara där när föräldrarna jobbar.
Jag förnekar inte att jag gillar inte att ha dottern långa dagar på förskolan. Det är med fasa jag ser framemot att börja jobba och att måsta ha henne där långa dagar. Jag kommer ju att göra allt för att se till att hon kommer att få så korta dagar det bara går. Och så tror jag att det FLESTA föräldrarna tänker. Sen finns det rötägg som utnyttjar förskolan till max för att få tid till att träna, handla, what ever... men ska ALLA föräldrar som behöver förskola "straffas" för det.
NÄ, som sagt jag är så upprörd så jag kan inte ens tänka.
Det här är lika korkat som de dumma förändringar de gjort med oss arbetslösa. VARFÖR?? Blir bara såååååååå arg. Orkar inte bli mer arg. Ska nog sluta läsa den där tråden

Upprörd (och långt inlägg!)

Igår läste jag en tråd på mitt älskade forum sjalbarn som gjorde mig upprörd. På flera sätt.
Inlägget handlade om en kvinna som sökt sig till sjukvården och i samtalet med läkaren framkom det då att hon ammade sin 20 månaders dotter. Hon ville ju inte äta någon medicin som kunde vara skadligt för sin dotter. Läkaren blev visst upprörd över att hon tillät sin 20 månaders att amma. Och förklarade att så kunde man ju inte hålla på. Toppade med att berätta en historia från sin familj. En historia som har fått hela sjalbarn att förfasa sig!!!

För att göra en lång historia kort, tar jag bara slutet: Mamman i familjen kommer hem senare på kvällen när pappa läkaren nattat sin son. Känner att det luktar konstigt och tittar till sonen. Hittar honom sovandes i sittande ställning i ett hörn av spjälsängen. Sängen och pojken är full i kräks för att den lilla pojken har gråtit så mycket att han spytt!!!

Hade jag varit mamman i den familjen hade jag där och då tagit med min son och lämnat mannen bakom mig. Anmält min man till soc för barnmisshandel - för det är precis vad det är frågan om här! Man lämnar inte sitt barn ensam, gråtandes efter närhet. Gråter så mycket att han tillslut spyr och somnar av ren utmattning. Tittar inte ens till sonen för att se att han mår bra. Så det stackars barnet så sova i sin egen spya. Medan man själv tittar på TV.

Men det är fler aspekter i hela denna förfärliga historia som upprör mig.

1. Har redan tagit upp det mest självklara. I alla fall ur min synvinkel. Att detta är ett fall av barnmisshandel
2. Att läkaren berättar denna historia för sin patient. Varför? Hon sökte sig ju inte dit för att få hjälp med barnuppfostran. Och hade hon gjort det hade det verkligen varit förskräckligt att få detta berättat för sig
3. Att en utövande läkare så uppenbart saknar empati och förmåga att lyssna. Och som dessutom kör över sina patienter och viftar bort det de egentligen söker för, med en skräckhistoria från sitt eget liv
4. Att det finns så många föräldrar som tror att det är farligt - skadlig - jag vet inte vad - att lyssna på sina barn. Vara nära. Att de tror man får trygga barn genom att lämna de ensamma, när det är precis tvärt om.

Senare i tråden, efter jag svarat och faktiskt ifrågasatt läkarens kompetens, kommer ett inlägg från någon, som jag tog så personligt. För hen tyckte inte alls att man kunde ifrågasätta läkarens kompetens. Men jag tycker det! Det står jag för. För jag ifrågasätter läkarens kompetens i mötet med patienter - den viktigaste kompetensen hos en läkare som möter patienter. Han kanske är superskicklig på nått annat i läkaryrket, forskning eller nått. Men då får han väl hålla sig till det. För själviska, självcentrerade läkare är det värsta jag vet!!!

NÄ, nu får det vara nog med ältande i just den här frågan. Fast upprörd det är jag fortfarande.

Helg

Efter en intensiv helg har jag lärt mig att

• Jag är ingen klädbytesdag-handlarmamma. Jag vet inte hur man gör fynd. Jag får panik bland mammor (och pappor) som sliter och drar i högarna av kläder. Tycker att jag är i vägen. Vågar inte ta plats. Nåja, jag kom därifrån med två tröjor, tre byxor och en overall för inalles 109:- En byxa måste lagas lite i grensömmen och overallen är sliten men inte utsliten. Annars var det fina fynd! (Och overallen sitter så fint på dottern så det blir en perfekt overall till förskolan!!!)
• Pappan vet inte vad ett mellanmål är. Känner mig en smula orolig för kommande helg när jag ska till Irland. Nåja, dottern lär inte svälta ihjäl. På sin höjd kommer hon att bli grinig. Men det är ju pappans bekymmer!
• Dottern gillar att bli uppmärksammad. Men inte hela tiden. Och inte så intensivt. Hon vill oxå ha matro.
• Behålla lugnet trots en illskrikande dotter som har ont efter att bränt sig på en platta. Ingenting hjälpte. Övertrött. Hungrig. Ont. Då var det bara gråt och skrik. Har aldrig sett dottern så otröstlig tidigare. Tillslut somnade hon totalt utmattad i MeiTai:en. Sov en liten stund. Sedan var det gott med middag. Och handen mår efter omständigheterna MYCKET bra.

Barncentrering

Sitter och läser en mycket intressant och tänkvärd tråd på mitt favoritforum Sjalbarn. Det handlar om barncentrering, och jag kan se att vi/jag ofta agerar lite för barncentrerat (helt omedvetet fram till nu!) och att dottern reagerar på detta.
Ett tydligt exempel: Vi sitter vid matbordet och äter. Dottern äter glatt. Vi småpratar. Allt fungerar som det ska. Nu har mamman och pappan ätit upp. Då får dottern vår totala uppmärksamhet. Vi hjälper henne. Matar henne. Pratar bara med henne. Plötsligt kommer skeden flygande från dottern. Hon vill ju inte ha all den här uppmärksamheten.
Så från och med nu ska jag försöka agera mindre barncentrerat och se om underbaraste dottern kan bli än mer underbar!