Kommer på mig själv att nynna på denna melodi och börjar tänka på stugan. Längtar dit, behöver vyerna, måste ladda batterierna. Lyssnar och blundar, ser för min inre syn de vyerna jag så väl behöver, känner hur kraften fyller mig.
Saknar dig älskade mamma. Nu får jag hämta kraft från minnena av dig
Visar inlägg med etikett längtan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett längtan. Visa alla inlägg
onsdag 20 november 2013
torsdag 5 juli 2012
Längtar efter dig nu
Första dagarna var det skönt. Sonen fick all min uppmärksamhet. Jag fick tillbaka mitt glada humör. Men nu längtar jag så efter dig. Min älskade dotter. Jag vet att du har det alldeles underbart härligt med farmor, farfar och kusin A ute på båten. Men det gör ju inte att jag längtar mindre efter dig. Måtte dagarna gå snabbt nu tills vi äntligen får krama varandra. Och du får berätta om allt ni gjort!
tisdag 10 maj 2011
Välkommen till världen!
Det som nu kommer att följa är en födelseberättelse. Så för dig som är känslig för att läsa om sådant kan jag bara tipsa om att sluta läs nu...
På morgonen på fredagen den 29 april ringde jag till BB Stockholm för att höra när jag var välkommen in för (ställningstagande för) igångsättning. Fick svaret att vid 14 var jag välkommen in, och att jag skulle ta med väskan :)
Kände mig glad och lugn. Det skulle snart bli bebis. Laddade upp inför det som komma skulle med att titta på det kungliga bröllopet. Grät lite, njöt av vacker musik och tittade på vackra och mindre vackra kläder.
Pappan kom hem från jobbet och vi packade det sista samtidigt som vigselakten tog slut. Tog en skön promenad till busshållplatsen och konstaterade skrattande att vi återigen åker buss till förlossningen!
Väl framme vid Danderyds sjukhus mötte vi upp med doulan och vi var snart installerade på rum 14. Då vi kom i samband med skiftbyte fick vi sitta en stund och känna in rummet. En undersköterska kom med kaffe. Jag kände mig en smula splittrad. Visst längtade jag efter bebisen, men kunde ändå inte riktigt känna mig redo för det som komma skulle. Inte så att jag var rädd, tvärtom, kände mig väldigt trygg, men oförberedd.
Fick sitta med CTG ett tag och vid 15:30 kommer en läkare för att undersöka mig. Hon tar hinnorna och sätter en skalpelektrod på bebisens huvud. Är då öppen cirka 1,5 cm. Allt ser bra ut med mig och bebis så vi går ut i korridoren för att vänta in värkstart. Efter en stunds vankande börjar det komma lite värkar, inget som gör direkt ont, men jag övar mig ändå på dyktekniken för att komma in i den.
Strax innan 18 kommer barnmorskan in till oss för att göra en undersökning för att se om värkarna gör någon nytta. Är då öppen 3 cm och bm tycker då att det går för långsamt och att värkarna är för svaga så hon sätter in oxytocindropp för att hjälpa till lite.
Känner av droppet nästan på en gång och nu börjar värkarna kännas av rejält, till en början får jag bra med pauser mellan värkarna så vi sitter och småpratar lite i värkpauserna, men när värken kommer dyker jag in i mig själv, ibland mitt i en mening, som jag sedan avslutar på andra sidan värken. Men ganska snart så kommer värkarna så tätt så jag hinner knappt hämta andan, men doulan och pappan är ett superbra stöd och jag går in i mig själv och tar värkarna superbra med hjälp av dyktekniken. Det är jobbigt men jag känner mig trygg och modig.
Doulan känner en barnmorska som ska jobba nattpasset så hon frågar mig om vi ska be att få henne, jag tycker att det låter superbra så doulan går ut och pratar med koordinatorn för att se till att vi får henne. Strax innan skiftbytet sker ändrar värkarna karaktär och jag känner att jag vill krysta.
Jag tar mig upp i sängen och ställer mig på knä mot huvudändan med stöd av en saccosäck. Till en början känns det helt okej, men snart så kommer tröttheten krypande och jag tappar fokus. Jag är nära panik men bm tycker jag ska testa att ligga på sidan ett tag och det gör jag gärna. Hittar tillbaka till lugnet och tryggheten, ligger tungt och låter kroppen jobba på utan att forcera. Men det går för långsamt och vi tar återigen beslutet att ändra ställning. Sitter på förlossningspallen men det känns inte bra så efter några värkar lägger jag mig återigen på sida i sängen.
Jag låter värkarna komma och jag krystar med kroppen. Det är jobbigt men med otroligt bra stöd från barnmorskan behåller jag lugnet och vågar lita på att min kropp gör det den ska utan att jag tvingar den. Nu känner jag att bebis är nära och jag tänker på att även om bebis åker in en bit så gör det inget, för i nästa värk så är den biten redan avklarad. Krystar och känner hur det bränner och det gör fasligt ont, men jag vågar ändå låta det ta den tid det tar. Känner på bebisens huvud i sista värkpausen och när värken kommer känner jag hur hela bebisen glider ut ur mig, en underbar känsla! Klockan har nu hunnit bli 22:51.
Då jag önskat att själv plocka upp bebisen tar nu barnmorskan och uskan en steg tillbaka och jag plockar upp bebisen och lägger den på min mage och bara tar in vad som precis hänt. Jag är nu tvåbarnsmor. Ligger så en stund när det plötsligt slår mig att jag vet inte om det är en pojke eller flicka, så jag lyfter upp bebisen och ser att det är en pojke - med förvånansvärt mycket fosterfett på kroppen för att vara överburen.
Sonen ligger nu på min mage och "pratar". Vi ligger så en 10-15 minuter och sedan klipper pappan navelsträngen och sedan känner barnmorskan på min mage för att se om moderkakan lossnat och, tack och lov, det har den, så jag krystar ut den och får sedan titta på den. Sonen ligger på mig mage och "pratar" och "kryper" sig mot bröstet för att slutligen efter två timmar ammas för första gången.
Jag är så glad, stolt, nöjd, lycklig över min födelseupplevelse. Jag gjorde det! Med otroligt bra stöd från pappan, doulan och barnmorskan. Närmare sin drömförlossning kan man inte komma.
På morgonen på fredagen den 29 april ringde jag till BB Stockholm för att höra när jag var välkommen in för (ställningstagande för) igångsättning. Fick svaret att vid 14 var jag välkommen in, och att jag skulle ta med väskan :)
Kände mig glad och lugn. Det skulle snart bli bebis. Laddade upp inför det som komma skulle med att titta på det kungliga bröllopet. Grät lite, njöt av vacker musik och tittade på vackra och mindre vackra kläder.
Pappan kom hem från jobbet och vi packade det sista samtidigt som vigselakten tog slut. Tog en skön promenad till busshållplatsen och konstaterade skrattande att vi återigen åker buss till förlossningen!
Väl framme vid Danderyds sjukhus mötte vi upp med doulan och vi var snart installerade på rum 14. Då vi kom i samband med skiftbyte fick vi sitta en stund och känna in rummet. En undersköterska kom med kaffe. Jag kände mig en smula splittrad. Visst längtade jag efter bebisen, men kunde ändå inte riktigt känna mig redo för det som komma skulle. Inte så att jag var rädd, tvärtom, kände mig väldigt trygg, men oförberedd.
Fick sitta med CTG ett tag och vid 15:30 kommer en läkare för att undersöka mig. Hon tar hinnorna och sätter en skalpelektrod på bebisens huvud. Är då öppen cirka 1,5 cm. Allt ser bra ut med mig och bebis så vi går ut i korridoren för att vänta in värkstart. Efter en stunds vankande börjar det komma lite värkar, inget som gör direkt ont, men jag övar mig ändå på dyktekniken för att komma in i den.
Strax innan 18 kommer barnmorskan in till oss för att göra en undersökning för att se om värkarna gör någon nytta. Är då öppen 3 cm och bm tycker då att det går för långsamt och att värkarna är för svaga så hon sätter in oxytocindropp för att hjälpa till lite.
Känner av droppet nästan på en gång och nu börjar värkarna kännas av rejält, till en början får jag bra med pauser mellan värkarna så vi sitter och småpratar lite i värkpauserna, men när värken kommer dyker jag in i mig själv, ibland mitt i en mening, som jag sedan avslutar på andra sidan värken. Men ganska snart så kommer värkarna så tätt så jag hinner knappt hämta andan, men doulan och pappan är ett superbra stöd och jag går in i mig själv och tar värkarna superbra med hjälp av dyktekniken. Det är jobbigt men jag känner mig trygg och modig.
Doulan känner en barnmorska som ska jobba nattpasset så hon frågar mig om vi ska be att få henne, jag tycker att det låter superbra så doulan går ut och pratar med koordinatorn för att se till att vi får henne. Strax innan skiftbytet sker ändrar värkarna karaktär och jag känner att jag vill krysta.
Jag tar mig upp i sängen och ställer mig på knä mot huvudändan med stöd av en saccosäck. Till en början känns det helt okej, men snart så kommer tröttheten krypande och jag tappar fokus. Jag är nära panik men bm tycker jag ska testa att ligga på sidan ett tag och det gör jag gärna. Hittar tillbaka till lugnet och tryggheten, ligger tungt och låter kroppen jobba på utan att forcera. Men det går för långsamt och vi tar återigen beslutet att ändra ställning. Sitter på förlossningspallen men det känns inte bra så efter några värkar lägger jag mig återigen på sida i sängen.
Jag låter värkarna komma och jag krystar med kroppen. Det är jobbigt men med otroligt bra stöd från barnmorskan behåller jag lugnet och vågar lita på att min kropp gör det den ska utan att jag tvingar den. Nu känner jag att bebis är nära och jag tänker på att även om bebis åker in en bit så gör det inget, för i nästa värk så är den biten redan avklarad. Krystar och känner hur det bränner och det gör fasligt ont, men jag vågar ändå låta det ta den tid det tar. Känner på bebisens huvud i sista värkpausen och när värken kommer känner jag hur hela bebisen glider ut ur mig, en underbar känsla! Klockan har nu hunnit bli 22:51.
Då jag önskat att själv plocka upp bebisen tar nu barnmorskan och uskan en steg tillbaka och jag plockar upp bebisen och lägger den på min mage och bara tar in vad som precis hänt. Jag är nu tvåbarnsmor. Ligger så en stund när det plötsligt slår mig att jag vet inte om det är en pojke eller flicka, så jag lyfter upp bebisen och ser att det är en pojke - med förvånansvärt mycket fosterfett på kroppen för att vara överburen.
Sonen ligger nu på min mage och "pratar". Vi ligger så en 10-15 minuter och sedan klipper pappan navelsträngen och sedan känner barnmorskan på min mage för att se om moderkakan lossnat och, tack och lov, det har den, så jag krystar ut den och får sedan titta på den. Sonen ligger på mig mage och "pratar" och "kryper" sig mot bröstet för att slutligen efter två timmar ammas för första gången.
Jag är så glad, stolt, nöjd, lycklig över min födelseupplevelse. Jag gjorde det! Med otroligt bra stöd från pappan, doulan och barnmorskan. Närmare sin drömförlossning kan man inte komma.
tisdag 3 maj 2011
onsdag 27 april 2011
På en annan plats
Ett lugn har infunnit sig. Två telefonsamtal kan förändra så mycket. Först fick jag tid på BB Stockholm för "ställningstagande för igångsättning" nu på fredag.
Sedan pratade jag med min doula, som sa att min kropp gör det den ska, i sin takt, lugnt och försiktigt.
Efter det har lugnet som sagt infunnit sig. Jag är fortfarande less. Det är tungt. Men jag ser ett slut. Och jag vet att jag får komma till BB Stockholm.
Innan fredag har jag dessutom inte tid att föda barn. I morgon till exempel - då ska dottern till BVC för fyraårskoll, den vill vi ju inte missa.
För att minska tyngdkänslan sjalar jag magen, men oj vad jag mycket hellre skulle vilja ha innehållet i magen på utsidan i en sjal istället.
Sedan pratade jag med min doula, som sa att min kropp gör det den ska, i sin takt, lugnt och försiktigt.
Efter det har lugnet som sagt infunnit sig. Jag är fortfarande less. Det är tungt. Men jag ser ett slut. Och jag vet att jag får komma till BB Stockholm.
Innan fredag har jag dessutom inte tid att föda barn. I morgon till exempel - då ska dottern till BVC för fyraårskoll, den vill vi ju inte missa.
För att minska tyngdkänslan sjalar jag magen, men oj vad jag mycket hellre skulle vilja ha innehållet i magen på utsidan i en sjal istället.
söndag 24 april 2011
Övervänt
Du får gärna komma nu... vem du nu än är. Mammas lilla busfrö. Vi längtar efter dig.
fredag 22 april 2011
Ser ett slut
Slutet är nära nu. Var på ett besök hos barnmorskan igår och då visade det sig att magen inte vuxit nått på tre veckor så jag blev lite hals över huvud skickad på en ultraljudsundersökning på BB Stockholm. Det krävde lite pusslande då dottern var med eftersom hon var skärtorsdagsledig från förskolan :)
Väl på plats så såg allt jättebra ut. Så det var ingen som helst fara, men hellre en undersökning för mycket i det här läget än tvärt om!
Fick även en hinnsvepning och sedan dess har förvärkarna faktiskt gjort lite ont. Så nu ser jag ljuset i tunneln. Snart blir det bebis. För att väntan inte ska bli så olidlig tänkte jag nu bege mig till kyrkan och lyssna på min kör som ska sjunga Miserere av Allegri och koraler och Ruht Wohl ur Johannespassionen av Bach. Men då måste jag ta mig ur myskläderna nu!!!
Väl på plats så såg allt jättebra ut. Så det var ingen som helst fara, men hellre en undersökning för mycket i det här läget än tvärt om!
Fick även en hinnsvepning och sedan dess har förvärkarna faktiskt gjort lite ont. Så nu ser jag ljuset i tunneln. Snart blir det bebis. För att väntan inte ska bli så olidlig tänkte jag nu bege mig till kyrkan och lyssna på min kör som ska sjunga Miserere av Allegri och koraler och Ruht Wohl ur Johannespassionen av Bach. Men då måste jag ta mig ur myskläderna nu!!!
onsdag 20 april 2011
Varför planera och tro att det händer...
Så jag håller på. Räknar och beräknar.... Smider planer som inte alls får det resultatet jag önskar mig. Längtar så efter bebisen. Är så less på att känna mig stor och tung - vill bli av med jättemagen NU!
I morgon vill pappan absolut jobba, sedan är det fotboll på kvällen. När han först sa det kände jag att jo, det kan du glömma! Nu kommer det bli jobba av och dessutom fotboll på kvällen, för här händer det absolut ingenting som tyder på nånting annat än att jag kommer att få gå med denna mage ett antal dagar till...
I morgon vill pappan absolut jobba, sedan är det fotboll på kvällen. När han först sa det kände jag att jo, det kan du glömma! Nu kommer det bli jobba av och dessutom fotboll på kvällen, för här händer det absolut ingenting som tyder på nånting annat än att jag kommer att få gå med denna mage ett antal dagar till...
måndag 18 april 2011
Försöker verkligen...
... undvika att bli less för tidigt. Men idag slog det till.
Nu. Är. Jag. Less!
Nu får bebis gärna komma. De här mesvärkarna får gärna ändra karaktär. Vore lite trevligt om vattnet kunde gå. Bara det händer nått.
Jag. Är. Verkligen. LESS!
Nu. Är. Jag. Less!
Nu får bebis gärna komma. De här mesvärkarna får gärna ändra karaktär. Vore lite trevligt om vattnet kunde gå. Bara det händer nått.
Jag. Är. Verkligen. LESS!
tisdag 12 april 2011
Misströstar en smula
Just nu känns det som att bebis är långt borta. Visst, jag har massor med sammandragningar men de verkar ju inte ha den minsta effekt. Bebis ligger högt upp, ibland lite på sniskan känns det som... men huvudet är nedåt i alla fall. Hoppas jag :/
Nä, jag kommer nog att gå över den här gången också. Så det blir nog mitt under påsken som bebis kommer...
Nä, jag kommer nog att gå över den här gången också. Så det blir nog mitt under påsken som bebis kommer...
torsdag 3 mars 2011
Boandet har visst börjat
Jag tror minsann att mamman har börjat boa lite smått. Som första tydliga tecken på att snart väntas det bebis här, så har mamman börjat fixa med en fårskinnsfäll som efter en tvätt flockat ihop sig. Så mamman köpte sig en hundkam i stål och har nu börjat kamma igenom fällen.Sakta men säkert bli fällen fluffig och mjuk...
Andra saker som bör fixas innan bebis kommer är väl hur vi ska lösa sovandet, ett bebisskydd, gå igenom kläder som finns och vad som bör kompletteras, var bebiskläderna ska få bo, fixa med vagnen och kanske köpa ny dyna till skötbordet...
torsdag 3 februari 2011
Konstiga drömmar
När jag sover gott en natt, då kommer drömmarna istället. I natt drömde jag att jag redan fött barn. En pojke var det. Fast jag mindes inte alls hur förlossningen varit. Men jag var ledsen över att jag inte hunnit skriva något förlossningsbrev och därmed inte fått mina önskningar uppfyllda. Frågade pappan hur förlossningen varit, precis när han skulle börja berätta ringde väckarklockan...
En annan natt drömde jag att bebisen i magen liksom klämde ut sig själv, likt en utbrytarkung. Och just att bebisen gjorde så fick till följd att en bit av skalpen lossnade. Lite läskigt måste jag säga, men i drömmen tyckte jag inte alls att det var konstigt...
Graviddrömmar är ju ett kapitel för sig. Jag kommer ändå ganska lindrigt undan i konstigheter ;)
Och för att första drömmen inte ska slå in, ska jag snarast plita ned lite önskemål kring förlossningen, så att jag slipper bli besviken
En annan natt drömde jag att bebisen i magen liksom klämde ut sig själv, likt en utbrytarkung. Och just att bebisen gjorde så fick till följd att en bit av skalpen lossnade. Lite läskigt måste jag säga, men i drömmen tyckte jag inte alls att det var konstigt...
Graviddrömmar är ju ett kapitel för sig. Jag kommer ändå ganska lindrigt undan i konstigheter ;)
Och för att första drömmen inte ska slå in, ska jag snarast plita ned lite önskemål kring förlossningen, så att jag slipper bli besviken
onsdag 26 januari 2011
onsdag 8 december 2010
torsdag 5 mars 2009
blablablaa
Ni klickar väl på Godstartlänken... och blir användare där? ;)
Fattar inte. Jag är så trött. Sover gott om nätterna. Visste jag inte bättre skulle jag tro att jag var gravid. Och innan jag nu bli påhoppad med en massa tjat om denna kommentar vill jag bara säga. Glöm det!!! Jag är till 1000% INTE gravid. Det vet jag så kom inte ens med en liten passus om nått annat...
Just nu önskar jag mig bort. Långt bort. Snö eller sol. Helst både och. Vill åka slalom. Nä, telemark! Sitta i en snödriva och dricka varm choklad. Åka pulka med dottern. Lyssna på tystnaden. Känna lugnet.
Istället får jag hämta en lerdränkt dotter på förskolan. Idag igen...
Fattar inte. Jag är så trött. Sover gott om nätterna. Visste jag inte bättre skulle jag tro att jag var gravid. Och innan jag nu bli påhoppad med en massa tjat om denna kommentar vill jag bara säga. Glöm det!!! Jag är till 1000% INTE gravid. Det vet jag så kom inte ens med en liten passus om nått annat...
Just nu önskar jag mig bort. Långt bort. Snö eller sol. Helst både och. Vill åka slalom. Nä, telemark! Sitta i en snödriva och dricka varm choklad. Åka pulka med dottern. Lyssna på tystnaden. Känna lugnet.
Istället får jag hämta en lerdränkt dotter på förskolan. Idag igen...
onsdag 18 februari 2009
torsdag 4 december 2008
Återfall
Plötsligt ramlar den över mig. Jag faller. Handlöst. Jag ser eller hör nått. Så är den där. Sorgen. Saknaden. Denna otroliga LÄNGTAN efter min mamma som aldrig kan bli tillfredsställd. Inte i detta jordelivet iaf.
Det som fick mig över kanten denna gång var en registreringsskylt med bokstavskombinationen NUS. Så resten av vägen hem gick jag med en stor klump gråt i halsen. Dottern sov i vagnen så hos henne kunde jag inte söka tröst.
Det som fick mig över kanten denna gång var en registreringsskylt med bokstavskombinationen NUS. Så resten av vägen hem gick jag med en stor klump gråt i halsen. Dottern sov i vagnen så hos henne kunde jag inte söka tröst.
fredag 10 oktober 2008
Längtan vs saknad
Fick alldeles nyss en otrolig längtan efter dottern! Vill vara med henne idag. Vill inte sitta här och söka jobb. Kommer ju ändå ingen vart... Längtar så efter mitt lilla busfrö. Min pratglada lilla fröken. Mitt allt!
Och när jag skriver detta slår det mig att jag på sistone funderat mycket kring längtan och saknad. Att det är stor skillnad mellan dessa. Fast samtidigt är det väldigt likartade känslor. Min första sambo sa så klokt en gång - "man kan inte sakna det man har".
Just nu längtar jag efter dottern. Saknar hennes armar runt min hals.
Och på tal om min första sambo, jag saknar det förhållandet, men jag längtar inte tillbaka.
Min älskade mamma saknar jag så fruktansvärt mycket. Men jag kan inte längta efter henne, för det är en omöjlig känsla. Börjar jag längta efter mamma då rasar jag. Går sönder. Imploderar. Exploderar.
Alltså kan man inte längta efter något man inte har?! Edit: Kom på att jag visst kan längta efter något jag inte har. Men det är svårt att längta efter något jag haft!
Vad tycker du? Vad längtar du efter? Vad saknar du?
Och när jag skriver detta slår det mig att jag på sistone funderat mycket kring längtan och saknad. Att det är stor skillnad mellan dessa. Fast samtidigt är det väldigt likartade känslor. Min första sambo sa så klokt en gång - "man kan inte sakna det man har".
Just nu längtar jag efter dottern. Saknar hennes armar runt min hals.
Och på tal om min första sambo, jag saknar det förhållandet, men jag längtar inte tillbaka.
Min älskade mamma saknar jag så fruktansvärt mycket. Men jag kan inte längta efter henne, för det är en omöjlig känsla. Börjar jag längta efter mamma då rasar jag. Går sönder. Imploderar. Exploderar.
Alltså kan man inte längta efter något man inte har?! Edit: Kom på att jag visst kan längta efter något jag inte har. Men det är svårt att längta efter något jag haft!
Vad tycker du? Vad längtar du efter? Vad saknar du?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)