Alla helgons dag 2012

Saknar dig älskade mamma

Det är så fint med alla ljusen. De rymmer så mycket kärlek och vackra minnen.

Det finns hopp för medmänskligheten

I torsdags hände en allvarlig olycka på Roslagsbanan. Föraren har jag genom forumet Sjalbarn träffat vid ett flertal tillfällen, för hans fru är en av mina vänner på forumet.
Nu har det mobiliserats middagsleveranser, barnvakt, städning av hamsterbur, sällskap, böcker, filmer ... you name it! för familjen. Kärleken och omtanken som genomstrålar trådarna är starkare än dagens solsken från klarblå himmel.

Väninnan skriver att det känns så surrealistiskt, och det är en känsla jag känner igen. När mamma låg i respirator sina sista dygn i livet, ville jag att ALLT skulle stanna upp, spolas tillbaka, spolas fram och bara vara som vanligt. Solen som sken kändes som ett hån men samtidigt var det så underbart med våren och löven som sprack. Surrealistiskt ...

En av amningens alla fördelar

Såhär lagom till att oktober övergått till november och Rosa Bandet-kampanjen är över kommer jag på mig själv att fundera över detta att Cancerfonden valt att knappt informera om amningens fördelar vad gäller risken att drabbas av bröstcancer.

Jag minns att för tio år sedan, när min mamma genomgick cellgiftsbehandling mot bröstcancer, så gav tidningen Amelia ut ett specialnummer om bröstcancer och Rosa Bandet. Jag minns att i tidningen stod det att (långtids)amning minskade risken att drabbas av bröstcancer. Då var det visst av vikt att informera om detta faktum. Men nu har alltså cancerfonden valt en annan väg. En i mina ögon onödigt farlig väg.

Jag minns att jag, när jag läste om amningens fördelar, tänkte att den dagen jag får möjligheten att amma, så ska jag göra det så länge jag kan. För det gjorde inte min mamma, mig och min bror ammade hon i tre månader vardera. Kanske hade min mamma sluppit cancern om hon ammat längre. Jag tänkte då och jag tänker nu att jag vill amma så länge jag kan. Dottern ammades till hon var 15 månader, då visade hon inget intresse av att amma längre. Sonen hoppas jag vill amma minst lika länge eller längre.

Jag gjorde och jag gör ett medvetet val i att långtidsamma. Kanske skulle fler göra som jag, om de bara fick informationen

Ett år av oändlig sorg

För ett år sedan var det sista gången jag såg min älskade mamma. Hon såg så fridfull ut där hon låg uppkopplad mot respirator och slangar hit och dit.
Jag pussade henne på pannan och sa vi ses snart. Hon gjorde ett försök att krama min hand.

Flög hem till Solna. Solen sken. Syrenerna doftade. Men inget av detta märkte jag. Mina tankar var hos mamma.

Samtidigt i Umeå tog läkarna beslutet att det här går inte. Det var inte värdigt. Inte etiskt försvarbart. Kopplade bort respirator. Gav morfin. Och några timmar senare var hon borta. Hon tog sina sista andetag i sällskap med min pappa och bror. Jag var inte där.

Det gör så ont. Har gjort så ont. Kommer att göra ont.

Jag saknar henne så. Min älskade älskade mamma. Min vän. Min förebild. Min klippa. Mitt allt

En vild diskussion ur mitt minne

Läste Tårtmammans blogg då ett minne ramlar över mig lite på samma tema som inlägget jag precis läste.

Minns ej riktigt den exakta bakgrunden till den vilda diskussion som uppstod men det var något med att ett dövt par ville ha ett dövt barn. Som grundinställning har jag att det är fel att välja hur barnen ska bli. Man får det man får sas, och alla barn är lika välkomna!

Men just här, i denna diskussion tyckte jag att det döva paret hade rätt att önska sig ett dövt barn. Ganska snart hade jag hela sällskapet emot mig. De kom med att det var så fel mot det ofödda barnet - för dem verkade det som jordens undergång att inte kunna höra. Och så självklart, det är ju en livsfara att inte höra, man kan ju bli överkörd eller nått

Mina argument föll i död jord. Det var som att tala till döva öron... Att ett hörande barn i ett döv familj kan vara minst så handikappande, som en omvänd situation. Vem ska ge det lilla barnet det talade språket? Och vilka kan ge ett dövt barn den allra bästa starten här i livet om inte en döv familj?

Nej, resten av sällskapet slog fast att alla handikap är något icke välkommet. En skrämmande inställning som upprör mig än idag.

Nostalgitripp

Se så söt man kan vara. Från när jag var ungefär ett halvår äldre än vad dottern är nu. Skulle jag tro... Hav överseende med bildkvaliteten, inte så lätt att fota av ett foto ;)

Fastnat i dåtiden

Sitter med facebook. För att hitta folk jag känner. Fastnar i dåtiden. Minns hur det var då. Önskar det kunde vara så nu. Tiden i Abisko. Riksgränsen. Umeå universitet. Men det var då. Nu ser så annorlunda ut. Annorlunda och bra. Men då är bra att ha. Jag lärde mig massor. Som jag har användning av. Nu.

I mörkret

Hade svårt att somna igårkväll. (Kanske för att jag somnade när jag nattade dottern.) Låg och tänkte. Försökte minnas hur det såg ut hemma hos mormor och morfar. Jag kunde känna dofter där i mörkret. Den speciella doften hemma hos dem. Doften av kryddpeppar från kryddlådan som jag alltid öppnande felaktigt när jag skulle plocka fram kritorna. Men jag fick inte riktigt ihop hur hallen såg ut. Var trappen ned till källaren var. Tänkte att jag skulle fråga mamma. Så slår det mig. Det går ju inte. Då kom tårarna istället. Jag saknar min mamma så. Varför lämnade du oss?