Vill förklara mig lite mer

Jag känner att jag vill förklara lite ytterligare hur jag tänker och känner i frågan kring namn.

Mitt namn, ditt namn, är i sanning vem jag och du är. Utan ett namn, vad vore vi då? Jag har full förståelse för att det måste vara otroligt jobbigt att ständigt måsta försvara, förklara, säga sitt namn. Jag har full förståelse för att det måste kännas skit att gång på gång bli kallad nått annat för att den som ska säga ditt namn inte vill eller kan uttala det rätt.

Det är här jag känner att det finns ett viktig skillnad. Om jag inte vill uttala namnet rätt, inte orkar lära mig hur ditt namn uttalas, hittar på nått annat namn, då förminskar jag dig och är en del i den internaliserade rasism som Kawa visar exempel på i sitt inlägg.

Men om jag vill, men inte kan uttala ett namn för att jag kommer från en annan språklig bakgrund än dig, då är det du som är rasist när du hävdar att alla som inte kan uttala ditt namn rätt är rasister. Jag vet inte hur det känns att ständigt måsta försvara, förklara, säga sitt namn, men jag har full förståelse för att det måste vara jobbigt. Att det är en påtaglig sak för att visa på problemen med att inte vara "normen".

Jag har ett internationellt gångbart förnamn. Men det uttalas olika på olika språk. När jag möter engelskspråkiga personer presenterar jag mig med engelskt uttal på mitt namn. Det känns jättekonstigt att bli kallad för det, men jag känner ändå att jag vill inte "tvinga" dessa personer att säga det på ett sätt som inte alls känns naturligt för dem. Nån gång har jag påpekat att på svenska uttalas det så här, och då har det hänt att de försöker säga det på svenska, men ingen har lyckats särskilt bra ;)

Jag vet inte hur det känns att ständigt måsta försvara, förklara, säga sitt namn. Men jag vet hur det känns att bli anklagad för att vara rasist för att jag, helt naturligt, inte talar hela jordens alla språk. Min okunskap är inte ett tecken på att jag vill förminska dig. Min okunskap är inte ett tecken på en ovilja att lära mig uttala just ditt namn. Min okunskap ska du inte behöva bära, där är vi överrens, men kalla mig inte rasist i min strävan att faktiskt vilja lära mig uttala ditt namn

Jag vill inte bli kallad rasist bara för att ...

... jag med svenska som modersmål har svårt att uttala namn på andra språk. Nu är det visserligen inte det Kawa Zolfagary menar i sitt blogginlägg men jag känner ändå att det finns risk för att det finns de som tolkat det så. Nina Ruthström erkänner att hon beter sig främlingsfientligt och uppmanar oss läsare att fundera över om vi detsamma.

Jag tycker att det finns en dimension som glöms bort i den här frågan. Att det är så att jag med mitt modersmål rent tekniskt inte vet hur ett namn på ett annat språk ska uttalas när jag ser det skrivet och att jag inte har vanan att forma ljuden i namnet. Men att därifrån säga nått helt annat av rena bekvämlighetsskäl det tycker jag också är främlingsfientligt.

Jag har ett ovanligt efternamn som skapar en viss tvekan i hur det ska uttalas eller uttalas fel första gången så till viss del känner jag igen mig i det som Kawa och Lady Dahmer skriver även om det är väldigt stor skillnad i hur det sedan utvecklas. Nu är det visserligen länge sedan, tack och lov!, men jag har fått höra lite för ofta i samband med mitt efternamn: Jaha, som zigenare! Det är fel, på så många olika sätt; stavning, uttal och framförallt användningen av det ordet.

På barnens förskola och skola stöter jag på namn som när jag läser dem skapar en viss tvekan hos mig i hur de ska uttalas, och när jag väl fått höra hur de ska uttalas så känns det ibland som att jag ska vricka tungan när jag ska säga det. Bara för att jag inte kan uttala namnet korrekt så gör det inte mig till en främlingsfientlig person. Om jag inte VILL uttala det korrekt eller hittar på nått annat namn som bättre passar min tunga, då är det dock farligt nära rasism.

Jag skäms fortfarande för mina tappra men oj så felaktiga försök i att uttala ett, för mig nytt, namn för något år sedan. Jag vill att Kawa och Natshja ska vara medvetna om det. Att det finns en som vill, men som faktiskt inte kan forma ljuden, och att jag också skäms över den okunskapen. Att det gör ont i mig när jag känner att jag blir anklagad för att vara del i rasismen när jag rent tekniskt inte kan uttala ett namn korrekt, hur mycket jag än försöker och vill

Limbo

Just nu känns det som att jag befinner mig i limbo. Ska jag förbereda dottern på helvetet eller blir det till att vara kvar i himlen. Ursäkta starka ord, men det är så det känns. Just nu kan jag inte se något gott med att dottern ska tvingas till Skytteholmsskolan efter jul. Det blir ju inte bättre av att, när dottern befinner sig i en lekpark i närheten av skolan under helgen, säger att det är som att skolan ropar på mig. Den säger att den vill inte stängas!

Unge herrn

Jag är sååå kär i sonen. Han är så fin på alla sätt och vis, och mitt hjärta smälter varje gång han skrattar. Vilket han gör ofta och gärna. Igen! säger han när jag gör nått han tycker om. Och så skrattar han.

Han har en stark vilja, och med åldern kommer med det en viss ... förvirring. Ena stunden vill han. Nästa är det NEJ! med riktigt stora bokstäver. Så ser jag på honom att han egentligen bara testade sina, mina och resten av familjens gränser. Då frågar jag igen och är han redo får jag ett ja som svar.

Det är svårt med alla ord han lär sig. Hur och när tar ordet slut egentligen. Strumporna, eller som ikväll vaggvisorna får både en två eller tre extra na på slutet. Ordet vaggvisorna blev liksom en liten nynnad sång - vaggvisornananana

Jag är sååå kär i sonen.

Sonen snackar

Det är inte alltid vi förstår vad han snackar om, men oftast gör han sig förstådd och hans uttal och ordförråd förbättras för varje dag.

Idag kom de första tvåordsmeningarna. Först "gukka näj".  Sedan "Klaja lesse". Och till sist, precis innan sonen somnade "matt näj"

Bjuder på en liten ordlista på ord som jag nu kommer ihåg:
matt - napp
lesse - ledsen
gukka - gurka
AA - Adam
Toue - Tove
blans - ambulans, polisbil eller brandbil
Titti - Hello Kitty
biill - bil
tåue - tåg
månna - många
tänne - tänder
Elli - Nellie
hüss - hus
pluss - plums
äll - älg

Henne kan man inte lura

Vi passerade förbi Norra begravningsplatsen och dottern berättade för pappan att här får man inte svära. Pappan tyckte att svära får man väl aldrig göra. Det var ju riktigt ansåg dottern också, men här var det extra viktigt eftersom det låg människor begravna här.
Då frågade pappan vilka ord man inte får säga. Men dottern svarade snabbt att det ville hon ju inte säga här!!

Att ömma

Dottern är ingen stor fantast av docklek. Men ibland händer det. Och allt oftare sedan sonen kom. Då händer det att hon ömmar dockorna. Eller ammar dem. Fast det låter mer som ömmar när hon berättar vad hon gör <3

I trappuppgången

Grannens katt kommer ut i trapphuset en våning upp samtidigt som vi ska åka upp med hissen. Dottern sätter igång en lång svada
- Kom ned katten. Kom kom... Tänk om katten skulle komma ned och in i hissen med oss. Och då skulle den åka med oss upp. Då kunde du ha köpt kattmat tidigare som vi skulle kunna ge katten. För det kurrar i kattens mage och då vill den äta. Så när det kurrar i kattens mage kan du hälla upp lite mat till katten som den kan äta. Tänk vad mysigt det skulle vara.

Middagskonversation

Mamman: - Men varför är jag så arg för?
Dottern: - Jag vet inte. Jag är inte du!

Gunga till himmelriket

Det är så härligt att hämta dottern från förskolan. Då får vi oftast en stund då jag kan ha fullt fokus på bara henne. Då kommer hennes tankar, funderingar och berättelser fram. Häromdagen berättade hon om när hon och E gungade tillsammans. E kan gunga jättehögt. Ända till himmelriket. Där finns ett slott, som E har nyckeln till. Mormor bor i slottet, som ser ut som vårat hus. Där bor hon och ser på när vi leker och är ute och går.

Talför med mindre fel

Dottern pratar. Mycket. Ofta. Och gärna...

Hon har länge talat mycket tydligt och har oftast inga problem med att uttala (svåra) ord. Utom några stycken som hon liksom har fastnat i...
- Skabetti
- Höber
- Banilj (fast här är det inget "talfel", utan det heter banilj vilket hon ibland påtalar när vi säger vanilj)

Namnfrågan

Med dottern var det så enkelt. Namnet bara kom. Med sonen verkar det inte alls bli lika lätt. Annars kan vi väl göra som dottern tyckte när mamman kallade sonen för "Lillprins Bus"
- Det kan han heta!

Tonårstugg

Dottern konstaterar: Det är fett lätt att stå på två ben

Familjen Verb

Kommenterade att vi alla heter ett verb vid lunchen en lördag.

- Nej mamma! Jag heter inte Herbert, utbrister dottern förstört, jag heter Klara!

Morsdagspresent

På morsdag sitter dottern och filosoferar. Hon tittar på pallen som står i köket.
- Pappa ska ge pallen till mormor. Så hon kan klättra ned från himlen.

Jasså?

Det är pengsonärerna som satt blommorna!

Vad en duva äter

Enligt dottern äter duvor fiskpinnar och kakor. Som de hittar i lekparkerna.

Supersnicksnack

Dottern leker med munspelet.
- Det här är X som i xylofon. Och så blåser hon i munspelet.
- Det här är *mummelmummel* Och så blåser hon i munspelet igen, en ny ton.
- Det här är biff med lök. Och så börjar hon tokspela i munspelet.

Senare vid middagsbordet utbrister hon plötsligt, vänd till mamman
- Börja gnöla!

En kärleksförklaring

Mamman kramar om dottern och säger: Du är mitt hjärtegryn!
Mamman är sugen på en liten kärleksförklaring tillbaka, därmed frågar hon: Vad är jag då?
Dottern svarar: Ärtsoppa!

Snickesnack!

Dottern utbrister under middagen:
- Jag har träningsvärk i munnen!

Jo, mamman och pappan kunde förstå det, som dottern snackar :D