För ett år sedan var det sista gången jag såg min älskade mamma. Hon såg så fridfull ut där hon låg uppkopplad mot respirator och slangar hit och dit.
Jag pussade henne på pannan och sa vi ses snart. Hon gjorde ett försök att krama min hand.
Flög hem till Solna. Solen sken. Syrenerna doftade. Men inget av detta märkte jag. Mina tankar var hos mamma.
Samtidigt i Umeå tog läkarna beslutet att det här går inte. Det var inte värdigt. Inte etiskt försvarbart. Kopplade bort respirator. Gav morfin. Och några timmar senare var hon borta. Hon tog sina sista andetag i sällskap med min pappa och bror. Jag var inte där.
Det gör så ont. Har gjort så ont. Kommer att göra ont.
Jag saknar henne så. Min älskade älskade mamma. Min vän. Min förebild. Min klippa. Mitt allt
Åh! Jag beklagar verkligen! Vilken sorg, det måste vara så förförligt att förlora sin mamma eller pappa som betyder så mycket för en.
SvaraRaderaKram Lisa
lisavernersson.blogg.se