Ibland känner jag mig totalt misslyckad. I allt. På alla punkter. Det enda jag kanske kan känna en smula stolthet över då är dottern. Nej, jag landar snarare i att det är inte ett misslyckande. Inte mer än så...
När jag känner så sluter jag mig. Försvinner in i bruset. Allt runtomkring får vara. Orkar inte med det. Det förstärker bara min känsla av misslyckande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar