Häromdagen mötte jag en kvinna i högklackat, som plötsligt ropade rakt ut. Sonen hennes plockade upp något från gatan. Hennes ena klack hade plötsligt gått av och lossnat. Nu stod hon där och sa ganska arga saker och såg lite handfallen ut.
När jag passerade log jag åt henne. Och insåg lite försent att hon kanske tolkade mitt leende fel.
Så även om sannolikheten att du läser detta är ganska liten skickar jag ändå iväg en kosmisk tanke. Jag log mot dig i full förståelse för denna bisarra händelse. För bisarrt känns det. Jag tappade en klack, mitt under rusningstid, i en rulltrappa på centralen. Visserligen var det inte en fullt lika hög klack, men handikappande är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar