I morse läste jag något som fick mig att bli både upprörd och glad på DNs debattsida. För dig som är nyfiken, kan du läsa hela artikeln här
Det som gjorde mig glad var Annika Borgs fina klargörande över vad detta otyg, som så många brudar börjat med, står för. Nej, det är inte gammal tradition (i Sverige) att pappan överlämnar sin dotter till blivande svärsonen framme vid altaret.
Så många gånger, när jag under mina sommarvikariat som kyrkvaktmästare, då jag velat ställa mig upp, mitt under pågående vigsel och ropa: Vad gör du! Är du inte en självständig, myndig kvinna som kan fatta dina egna beslut. Som gör dina egna val!
Men det är ju så fint! Nej, det är inte fint. Inte på en fläck.
Det som är fint, det är att gå dessa meter fram till altaret, sida vid sida med den som man SJÄLV valt att vilja dela resten av sitt liv med. Det är en vacker symbolik.
Jag hoppas, liksom Annika Borg, att kronprinsessan tänker om. Och gör hon det inte, så är det verkligen spiken i kistan för min lilla yttepyttiga royalistiska ådra som fortfarande kan tycka att det är väl kanske helt okej med monarki.
Jag undrar vad Ribbing står i frågan, i största allmänhet sådär. Det måste jag nu ta reda på :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar