Efter det här inlägget har jag (försökt) ändra mitt förhållningssätt mot dottern. I och med detta har jag insett att till stor del ligger problemen hos mig. Det är jag som gör att dottern är "jobbig" och det är jag som tycker att dottern är jobbig, för hon reagerar ju fullt adekvat på mina små utbrott.
Tänk så mycket lättare det flyter på om alla är lugna och glada. Självklart får hon och jag bli arg eller ledsen, men vi behöver ju inte befinna oss i det hela tiden.
I lugnet finns det plats för alla känslor.
Det blev snabbt en förändring till det bättre, så nu vill jag fortsätta på det här spåret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar