Jag kämpar på att ändra mitt sätt i hur jag pratar med/åt barnen. För jag hör mig själv i dottern och det är inte roligt i vissa lägen. Men än mer hör jag hur otrevligt det kan låta när framför allt en annan mamma på öppna förskolan pratar med sina barn.
Det är svårt med denna förändring. Det sitter liksom i ryggmärgen hur jag reagerar när det är starka känslor inblandade. Men jag kämpar på. Och känner att det går bättre och bättre för var dag. Den största förändringen jag märkt hos mig själv är att jag inte är lika arg, eftersom jag måste tänka efter före jag öppnar munnen, och då hinner känslorna liksom lägga sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar