fredag 9 december 2011

Så långt ifrån man kan komma

Sitter och pratar om sonens ensamlek med en annan mamma på öppna förskolan. Jag säger lite på skämt att jag känner mig som en oengagerad förälder som låter sonen sitta där i sin ensamhet.
Då tar hon upp den där självutnämnda barnspecialistens "ensamlek" och tycker att det är väl bara bra att sonen kan leka själv, för det ska barn kunna göra.

Problemet med AW's "ensamlek" är att den ska ske på förälderns villkor. I en skyddad miljö, till exempel spjälsängen, på fasta tider, varje dag. Och, här kommer det som gjorde att jag nästan satte kaffet i vrångstrupen av illa dold ilska över att min son nämns i samma mening som AW, barnet SKA leka ensam, vare sig hen tycker att det är roligt eller ej!!! För att föräldern ska få lite egentid eller nått.

Att sonen leker ensam, redan vid sju månader, beror ju på att han tycker om det och är trygg i vetskapen att jag kommer så fort han vill att jag ska komma. Han har en bra anknytning till mig, och då vågar han ge sig ut på sina upptäcksfärder ensam.  Idag ville han leka ensam långa stunder. Andra dagar vill han att jag ska vara med mycket mer, och då är jag självklart det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar