Upprörd (och långt inlägg!)

Igår läste jag en tråd på mitt älskade forum sjalbarn som gjorde mig upprörd. På flera sätt.
Inlägget handlade om en kvinna som sökt sig till sjukvården och i samtalet med läkaren framkom det då att hon ammade sin 20 månaders dotter. Hon ville ju inte äta någon medicin som kunde vara skadligt för sin dotter. Läkaren blev visst upprörd över att hon tillät sin 20 månaders att amma. Och förklarade att så kunde man ju inte hålla på. Toppade med att berätta en historia från sin familj. En historia som har fått hela sjalbarn att förfasa sig!!!

För att göra en lång historia kort, tar jag bara slutet: Mamman i familjen kommer hem senare på kvällen när pappa läkaren nattat sin son. Känner att det luktar konstigt och tittar till sonen. Hittar honom sovandes i sittande ställning i ett hörn av spjälsängen. Sängen och pojken är full i kräks för att den lilla pojken har gråtit så mycket att han spytt!!!

Hade jag varit mamman i den familjen hade jag där och då tagit med min son och lämnat mannen bakom mig. Anmält min man till soc för barnmisshandel - för det är precis vad det är frågan om här! Man lämnar inte sitt barn ensam, gråtandes efter närhet. Gråter så mycket att han tillslut spyr och somnar av ren utmattning. Tittar inte ens till sonen för att se att han mår bra. Så det stackars barnet så sova i sin egen spya. Medan man själv tittar på TV.

Men det är fler aspekter i hela denna förfärliga historia som upprör mig.

1. Har redan tagit upp det mest självklara. I alla fall ur min synvinkel. Att detta är ett fall av barnmisshandel
2. Att läkaren berättar denna historia för sin patient. Varför? Hon sökte sig ju inte dit för att få hjälp med barnuppfostran. Och hade hon gjort det hade det verkligen varit förskräckligt att få detta berättat för sig
3. Att en utövande läkare så uppenbart saknar empati och förmåga att lyssna. Och som dessutom kör över sina patienter och viftar bort det de egentligen söker för, med en skräckhistoria från sitt eget liv
4. Att det finns så många föräldrar som tror att det är farligt - skadlig - jag vet inte vad - att lyssna på sina barn. Vara nära. Att de tror man får trygga barn genom att lämna de ensamma, när det är precis tvärt om.

Senare i tråden, efter jag svarat och faktiskt ifrågasatt läkarens kompetens, kommer ett inlägg från någon, som jag tog så personligt. För hen tyckte inte alls att man kunde ifrågasätta läkarens kompetens. Men jag tycker det! Det står jag för. För jag ifrågasätter läkarens kompetens i mötet med patienter - den viktigaste kompetensen hos en läkare som möter patienter. Han kanske är superskicklig på nått annat i läkaryrket, forskning eller nått. Men då får han väl hålla sig till det. För själviska, självcentrerade läkare är det värsta jag vet!!!

NÄ, nu får det vara nog med ältande i just den här frågan. Fast upprörd det är jag fortfarande.