Igår, på en ingivelse, gjorde jag nått som inte alls är typiskt mig. Eller det kanske det egentligen är, men på senare tid har jag inte vågat. Och därmed blivit än mer obekväm i en sådan situation.
Jag sträckte ut min hand. Bjöd in. Skapade vänskapliga band.
Hoppas nu att detta frö kan få gro. Växa. Bli något vackert. Jag får inte glömma bort att jag oxå måste ge det näring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar