sånt där man inte vill ska hända

Gårdagskvällen bjöd på en händelse som jag allra helst hade sluppit men samtidigt är jag glad över att det hände när det nu hände... om det nu "makes sense"

Jag hade precis kommit hem från kören, hunnit fixa mig en kopp te och värmt en blåbärsmuffin. Vi satt i soffan och småpratade lite, när det börjar knastra-knaka i taket ovanför matbordet som står i vardagsrummet.
-Nu rasar taket, sa jag helt lugn.
-Rädda din dator då, tyckte pappan. Så jag skynda fram till bordet och hämtar datorn. Knastret från taket ökar.
-Rädda dig själv, uppmanar pappan och jag skyndar tillbaka mot soffan.
Precis i samma veva som jag kommit fram till soffan så

BRAK! - klirr - KRASCH! rasar takputsen ned

Sedan blir det alldeles tyst. Jag och pappan bara står och stirrar över kaoset. Jag står och kramar min dator, och inser att hade den stått kvar på bordet hade den varit ett minne blott.

Försöker liksom ta in vad som egentligen har hänt. En yta på cirka tre kvadratmeter och kanske två centimeter tjockt av puts har precis rasat från taket ned på bordet och golvet. Med sig i fallet tog det även en bit av vår plafond av frostat glas. Och det var det första jag kunde förstå hade hänt... vår fina plafond var trasig. Jag började gråta. Pappan började fota.

Sedan var det bara till att rensa upp i kaoset. Men trots allt, inser vi när vi börjar plocka och sopa, så är de materiella skadorna små. Det är takputsen och lampan som fått stryka på foten. I övrigt är det egentligen bara dammigt, kanske inte det skojigaste dammet, men med torr microfibertrasa går det lätt bort...

Idag har jag känt mig chockad över gårdagen. Jag är nog det fortfarande. Men som sagt glad över att det hände som det hände... Tänk om det hade hänt när dottern suttit där inne, ensam, och tittat på TV... Eller kanske när bebis kommit... Eller att jag suttit  vid datorn och spelat musik ganska högt, och kanske inte uppfattade det förvarnande knastret från taket och då fått allt detta över mig...