Under påsken har jag insett varför jag tagit slut. Jag är väl en såndär kontrollmänniska dårå. Fast jag tycker inte att jag är i så stort behov av att ha kontroll. Men jag vill väl gärna att det ska vara på mitt sätt. Och det gör ju att jag kan liksom aldrig stänga av hjärnan och bara vara. Att inse att det blir bra även om det kanske inte görs på det sättet jag skulle göra.
En femåring gör ju inte alltid som jag tänkt mig. Men hon måste ju få vara fem år och upptäcka världen på sitt sätt. Varken hon eller jag blir gladare av en massa gränser och dessa ständiga NEJ. Det här slog ned som en blixt när dottern ville upptäcka allt på Lill-skansen och jag hindrade henne hela tiden. Dottern blev frustrerad och sur, jag tappade orken ännu mer. Då tog jag ett steg tillbaka och lät henne springa och sa att om vi tappar bort varandra så ses vi här! Då flöt allt på mycket bättre för tappa bort mig var ju inget dottern ville så då väntade hon på mig, bjöd in mig att vara med henne.
I andra fall känns det svårare att hitta en lösning, för även om jag släpper kontrollen och låter det bli som det blir, så efterfrågas ändå min kontroll. På det så är det väldigt svårt att stänga av hjärnan, den jobbar ju på i alla fall. Ligger steget före och planerar. Måste hålla koll på tre personer ... ja, ibland till och med fyra.
Att under en längre tid ständigt befinna sig i denna beredskap sätter tillslut sina spår. Några nätter med dålig sömn blir verkligen droppen. Att inte få den hjälp och avlastning jag förväntar mig få, utan snarare få än mer belastning, ja, det är inte konstigt att jag är så trött, slut och oinspirerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar