Dagens leksak #8

Kanske inte så bra, men det är en världslig sak - Att sätta på och stänga av vår stationära dator. Det är nog lamporna som lockar. Av samma anledning är det väldans skoj med skrivaren som står på väldigt barnvänlig låg nivå :)

Bild lånad från nånstans

BVC igen :)

Överlag gör BVC bra grejer. Det är ju egentligen en ynnest att få tillgång till en sådan verksamhet. Och det kan verkligen inte vara det lättaste att jobba där. Men ibland skulle jag önska att vissa var lite mer ödmjuka i sin framtoning. Lite mer flexibla och ha koll på OLIKA sätt att bemöta barn och bebisar. Vara mer uppdaterade kring amning. Vara medveten om vem som kommer med fakta. Upphöra med vikthysterin.

Jag har haft tur med sköterskorna som träffat mina barn, med undantaget när dottern var 4 månader och hon inte gått upp tillräckligt i vikt (vikthysteri). Så jag är egentligen väldigt glad och tacksam över BVC. Fast det dyker ju ändå upp dessa tråkiga historier som får mig att häpna och önska att alla BVCsköterskor var lika bra som min.

Argmamman på besök

Vissa dagar tar argmamman över mammans kropp och får mamman att göra saker som hon inte vill, egentligen. Argmamman skriker och gormar på sina barn, oftast helt i onödan. Det är som att ju mer energi argmamman får desto svårare är det för mamman eller gladmamman att få plats, och så fastnar argmamman.
Idag är en sådan dag.

Jag försöker komma underfund med om det finns nått som triggar argmamman, men hittar inget mönster när argmamman dyker upp som en objuden och ganska obehaglig gäst. Jo, nånting som verkar trigga argmamman är stress. Och nu börjar det närma sig helgen när sonen fyller ett år, och mamman har kilometerlånga listor på saker som måste, borde och vill göras ...

BVC - en källa till irritation

Återigen har jag fått höra saker som gjort mig irriterad på BVC. En mamma på ÖF som berättade att hon fick höra när hennes dotter var fem månader så var det dags att sluta amma på natten och att låta dottern få sin vilja igenom, dvs låta henne komma upp när hon gråter på natten, skulle bara göra barnet än mer beräknande och hon skulle tillslut styra hela familjen. Alltså var får de dessa påståenden ifrån.

Ett litet barn, en bebis är inte så beräknande att det gråter för att jävlas. Bebisar gråter för att de har ett behov som inte är tillfredsställt. Eftersom bebisar ännu inte kan prata med ord förmedlar de sig genom skrik eller gråt. Att som förälder då snabbt och konsekvent tillfredsställa bebisens behov skapar inte ett litet monster, utan precis tvärtom.

Mamman på ÖF uttryckte även frustration över att få råd som skapade ännu mer stress, istället för att få höra att vissa barn är precis som hennes dotter. Att det går över. Ibland räcker det med att få höra dessa små ord, det är normalt och det går över ...

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte är vårdutbildad så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har även du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller till 13 maj)

Foto: © UNICEF/Asselin

All over the place

Livet med en femåring kan ibland ställa till det. För en femåring är stor och liten på samma gång. Som vuxen är det lätt att förvänta sig saker som inte alltid uppfylls och så blir det irritation. Det här var något som blev väldigt tydligt under dagarna i Barcelona. Pappan förväntade sig mer av dottern, och blev irriterad. Jag blev mest frustrerad och försökte få det att fungera friktionsfritt, men det slutade ändå oftast med att även jag blev arg och irriterad.

Dottern har så mycket spring i benen, så många tankar som snurrar, så stora känslor i sin lilla kropp och massor med musik som bubblar runt. Hon är underbar helt enkelt, när det finns tid och plats för allt detta. Det är också en fråga om vilken inställning man har, att låta det låta lite (eller ganska mycket) är inte hela världen och det kan faktiskt vara mer störande med föräldrar som tjatar på sina barn än en glad tjej som upptäcker världen.

Barcelona

Fem dagar med familjen i Barcelona

Katedralen

 Metro

 L'Aquarium

 Lekpark vid Sagrada Familia

 Triumfbågen

Medelhavet

 "Camp Nou"

Flyga över Alperna

Ur funktion

Nej, min hjärna fungerar inte som den ska just nu. Missade dotterns BVC-besök idag insåg jag just. Sånt missar jag bara när det är fel. Skit också

Chans till vinst

För att kunna vinna måste man ju ställa upp. Och en sele skulle faktiskt sitta fint. Så sonen kan få sitta fint. Ja, han sitter redan så fint i MT:n eller becon. Men det skulle ändå vara skoj med lite variation. Det är Nära Föräldrar-bloggen som har en tävling och lottar ut en Pognae-sele.

Att förstå hur det blir som det blir

Under påsken har jag insett varför jag tagit slut. Jag är väl en såndär kontrollmänniska dårå. Fast jag tycker inte att jag är i så stort behov av att ha kontroll. Men jag vill väl gärna att det ska vara på mitt sätt. Och det gör ju att jag kan liksom aldrig stänga av hjärnan och bara vara. Att inse att det blir bra även om det kanske inte görs på det sättet jag skulle göra.

En femåring gör ju inte alltid som jag tänkt mig. Men hon måste ju få vara fem år och upptäcka världen på sitt sätt. Varken hon eller jag blir gladare av en massa gränser och dessa ständiga NEJ. Det här slog ned som en blixt när dottern ville upptäcka allt på Lill-skansen och jag hindrade henne hela tiden. Dottern blev frustrerad och sur, jag tappade orken ännu mer. Då tog jag ett steg tillbaka och lät henne springa och sa att om vi tappar bort varandra så ses vi här! Då flöt allt på mycket bättre för tappa bort mig var ju inget dottern ville så då väntade hon på mig, bjöd in mig att vara med henne.

I andra fall känns det svårare att hitta en lösning, för även om jag släpper kontrollen och låter det bli som det blir, så efterfrågas ändå min kontroll. På det så är det väldigt svårt att stänga av hjärnan, den jobbar ju på i alla fall. Ligger steget före och planerar. Måste hålla koll på tre personer ... ja, ibland till och med fyra.

Att under en längre tid ständigt befinna sig i denna beredskap sätter tillslut sina spår. Några nätter med dålig sömn blir verkligen droppen. Att inte få den hjälp och avlastning jag förväntar mig få, utan snarare få än mer belastning, ja, det är inte konstigt att jag är så trött, slut och oinspirerad.

Underbar påskhelg

Trots energinivå noll på mamman så blev det en väldigt lyckad och trevlig påskhelg.

Vi började med att klä ut oss till påskkärringar och tog oss till Skansen. Där fick vi se de där djuren som mamman många gånger trott att de bara har ett hägn med skylt till ... dvs lo, järv och varg. Ja, och björnar, älgar, renar, sälar, ugglor och så självklart en hel massa ekorrar. Lill-skansen var äntligen färdigt så där sprang dottern omkring med sån hastighet att mamman och sonen inte hade en chans att hänga med ;)
Det var en solig och blåsig dag så det var inte så varmt men lunchen intogs ändå utomhus i sällskap med påfåglar.

Långfredagen spenderade mamman i kyrkan med kören. Som vanligt sjöngs Allegris Miserere, och i år även valda koraler ur Bach Johannes passion. Musikandakten avslutades med Lauridsens O Nata Lux. Vädret med sitt snöfall passade för dagen då den dämpade alla ljud.

Påskaftonens förmiddag spenderades på Ica Maxi för att sedan komma hem och äta påsklunch. Först målade vi en hel hög med ägg och sedan åt dottern upp nästan alla äggen. Mamman och pappan åt sill med stor aptit. Sonen ville bara knapra på en bit knäckebröd.
Efter lunch var det ÄNTLIGEN dags för godis. Som dottern pratat om påskägg med godis. Mamman kunde knappt gå in i köket utan att dottern var där och höll koll. Trots detta lyckades mamman gömma dotterns påskägg vid ett tillfälle och dottern fick ge sig ut på jakt. En jakt som ganska snart var över, gömstället var för dåligt eller dottern var för skicklig på letandet. Sonen fick ett litet påskägg med majskrokar och russin, som han envisades med att hälla ut på golvet.
På kvällen var vi till mammans kusin och fick en välsmakande påskmiddag i trevligt sällskap.

På påskdagen tog vi oss en riktigt lat förmiddag och sedan packade vi in oss i bilen och åkte till farmor och farfar där sedan pappans alla systrar med familjer slöt upp. Så det blev fullt hus med massor av kusinlek långt in på kvällen. Männen firade yngsta kusinens ankomst med cigarrer. God mat som vanligt, och årets första grillning!

På annandagen ännu lite mer kusinlek, nu mest utomhus då i alla fall förmiddagen var solig och fin.

Sen kommer det visst en magsjuka och förstör. Sådär bara, när jag känner att energinivåerna börjar stiga. Ett bakslag som hette duga kan jag lova. Sådär så jag var tvungen att låta bli att vara med sonen. Mitt älskade lilla hjärta. Allt jag kunde känna var svart och elakt. Mitt i känslostormen överlevde jag i vetskapen att motsatsen till kärlek är likgiltighet.
Nu vill jag inte vara kvar här längre. Nu måste jag få vila. Nu måste jag få tillbaka. Nu måste mina behov bli tillfredsställda.

Ingen rolig födelsedag

Mamman och dottern är magsjuk. Nu hoppas vi grabbarna klarar sig.

Att passera en gräns

Sonen har ju som sagt haft några oroliga nätter vilket har lett till att jag varit, och är, väldigt trött. Sådär trött så jag kan inte tänka. Tappar ord. Kommer av mig. Och blir arg. JätteARG. Kan inte vara den där mamman jag vill vara för jag är bara ARG. Tillslut finns det ingen ork kvar. Bara gråt. Och ilska.

(Fast det är egentligen väldigt konstigt, för snacka om energikrävande humör. Det är väl främst för att en liten motgång blir som att bestiga ett berg och då reagerar jag med ilsket utbrott. Allt annat än klokt, men spärrarna är sedan länge förlorade i ett trött moln)

En väninna på fb la upp denna länk "När orken tar slut" och titeln fick mig att klicka mig vidare och läsa. Även om det är skrivet till och av en förälder med barn med särskilda behov så fanns det saker som är väl värt att ta till sig hos alla föräldrar.

Vi behöver se våra personliga behov och ta dem på allvar. För den människa som inte har någon energi kan heller inte ge något till någon annan. ... 

... det inte finns något dåligt eller skamligt i att ta hand om sig själv mellan varven. Tvärtom så är den en förutsättning att kunna vara en fortsatt god förälder till sina barn. Att älska sitt barn är att även kunna älska sig själv. 

Jag passerade en gräns. Bröt samman. Orkade inte mer. Att sonen sov oroligt några nätter var droppen som fick mig att rinna ut på golvet som en orkeslös trasa.

Har försökt prioritera mig själv i helgen. Men just den här helgen har det varit svårt. Med eget kalas och andras. Och en son som när han äntligen kan sova utan stök igen, vaknar och spyr ned lakanen ...

Fem år!

För fem år sedan hade vi vid den här tiden precis tagit bussen till BB Stockholm för att bli igångsatt. Att det just blev buss är en lite kul detalj, då jag i ett samtal kring BB Stockholm med pappans familj sa att det tar väl cirka tjugo minuter med buss från oss, för det var den enda tidsuppfattning jag hade. Va?! Ni ska väl inte ta bussen till BB! var reaktionen. Och när det nu blev vattenavgång utan värkar så passade det ju att ta bussen. Även om den kvinnliga busschauffören såg märkbart stressad ut när vi klev på bussen med väska och babyskydd ;)

Väl framme på BB ville de skicka hem oss, igen!, men jag protesterade och eftersom jag hade sovit bra natten innan fick vi bli kvar och fick gel på livmodertappen...
Det blev ytterligare en natt med god sömn, fast den var kantad av en pirrig känsla av att det är nära nu. Snart ska vi få träffa den där filuren i magen. Som nu vuxit och fyller fem år i morgon. Älskade dotter.



Att vi även tog bussen till BB Stockholm när sonen föddes det är en helt annan historia det ;)