torsdag 13 februari 2014

Att vara medmänniska

Härom morgonen när jag lämnade dottern på skolan gjorde jag något som jag önskar alla kunde göra. Att se och uppmärksamma sina medmänniskor och agera utifrån vad som händer.

En av dotterns klasskompisar satt på bänken i kapprummet och såg väldigt ledsen ut. Jag satte mig bredvid och frågade om hen var ledsen och fick en nick till svar. Då undrade jag (självklart) varför hen var ledsen. Barnet svarade då att mamman hade gått utan en kram. Jag undrade om min kram kunde duga som ersättning för den uteblivna kramen från den andra mamman. Barnet kröp in i min famn och jag kramade om en stund, sedan skuttade barnet iväg och jag riktigt såg hur mycket bättre det kändes inombords.

Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Att agera likgiltigt mot sina medmänniskor det gör nog mer skada än vad vi tror. Därför blev jag så förvånad när jag berättade om detta för en av barnets före detta förskolefröken som tyckte att det var ju pedagogerna på skolan som skulle sett till att barnet inte var ledsen. Visst är det så rent formellt, men som situationen såg ut så kan det aldrig vara fel att göra som jag gjorde och att begära att pedagogerna just där och då skulle ha agerat annorlunda det är att begära något övermänskligt.

Den här synen att det är någon annan som ska göra det, det blir inte bra i långa loppet. Behandla dina medmänniskor som du vill bli behandlad är ett ganska bra förhållningssätt. Det kan lätt vändas till behandla andras barn som du vill att andra ska behandla dina barn.

Hade det varit något som pedagogerna skulle vara medveten om så hade jag självklart uppmärksammat dem på det. Nu var det bara en missad kram som barnet gärna tog emot av mig istället. Jag är ingen ny person i barnets liv, så kanske kändes det till och med bättre att det faktiskt var jag som tröstade istället för pedagogerna som barnet bara känt i knapp ett halvår.

Sedan kan en tycka att det är ju förskräckligt att ett barn kan sitta ledset i ett kapprum och den enda som uppmärksammar det är en förälder, det ska väl ändå finnas tillräckligt med personal som kan fånga upp sådana händelser. Visst är det så, men det ger inte dig rätten att sluta vara medmänniska. Dessutom är det en helt annan diskussion som jag kan ta nån annan gång ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar