Minns ej riktigt den exakta bakgrunden till den vilda diskussion som uppstod men det var något med att ett dövt par ville ha ett dövt barn. Som grundinställning har jag att det är fel att välja hur barnen ska bli. Man får det man får sas, och alla barn är lika välkomna!
Men just här, i denna diskussion tyckte jag att det döva paret hade rätt att önska sig ett dövt barn. Ganska snart hade jag hela sällskapet emot mig. De kom med att det var så fel mot det ofödda barnet - för dem verkade det som jordens undergång att inte kunna höra. Och så självklart, det är ju en livsfara att inte höra, man kan ju bli överkörd eller nått
Mina argument föll i död jord. Det var som att tala till döva öron... Att ett hörande barn i ett döv familj kan vara minst så handikappande, som en omvänd situation. Vem ska ge det lilla barnet det talade språket? Och vilka kan ge ett dövt barn den allra bästa starten här i livet om inte en döv familj?
Nej, resten av sällskapet slog fast att alla handikap är något icke välkommet. En skrämmande inställning som upprör mig än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar