Dottern blev som en spännbåge och satte fötterna i bröstet på mig och började gallskrika: Jag är inte trött! Kampen fortsatte när jag försökte, vänligt men bestämt få av klänningen. Hon kämpade emot och när klänningen ändå lyckades komma av försökte hon nypa mig där hon kom åt. En nattblöja lyckades jag få på utan större bekymmer. Medans pyjamasen var ytterligare en kamp.
För att inte tala om tandborstningen. Jag är inte trött, gallskrek hon. Men va bra, svarade jag, då får du ju borsta tänderna när du är pigg. Jag är inte pigg, skrek hon och bet ihop tandborsten och stora tårar rullade nedför kinderna. Jag kände mig som världens hemskaste mamma men var ändå väldigt lugn och samlad.
Jag får bära dottern till sängen. Men väl där. Aj, aj, aj... Jag får ta emot nyp i ansiktet, på bröstet. Dottern mer eller mindre klättrar på mig. Men jag inser att jag vinner ingenting på att i detta läge säga nånting om att sådär gör man inte. Jag bara är där. Försöker parera det värsta. Hela tiden skriker dottern: Jag är inte trött!
Det går i vågor. Hon lugnar ned sig en smula. Plötsligt säger hon: Jag vill inte sova! Då ligger vi här och pratar hela natten, svarar jag. Då slappnar hon av. Nappen får vara kvar i munnen. Jag pratar om vad vi gjort idag. Vad vi ska göra i morgon. Ibland gråter hon och protesterar mot det jag säger. Men ögonlocken blir tyngre och tyngre. Hennes kropp slappnar av mer och mer. Snart sover hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar