Snart 1/12

Alla, nåja utom ett dårå... paketen färdiginslagna och redo att hängas upp på kalendern. Se så fin liten pakethög de bildar. Hoppas dottern, trots sin ringa ålder, kan uppskatta det hela!

Bubbel

Aj! Det gör ont på huvudet idag. Inte farligt men irriterande. Dottern råkade komma åt såret i natt, det var INTE skönt :(
Har massor att göra idag. Väntar på att jag ska få inspiration att ta mig för min långa lista. Än är "manjana" känslan för stor. Men snart får jag nog tummen ur. Känner att det liksom bubblar inombords ;)
Idag hade vi en positiv morgon här. Trots att dottern rasade rakt in i en lampa så att den gick sönder. Den arga och irriterade mamman var som bortblåst. Undrar om den satt i knölen på huvudet. Vi får väl hoppas det!!!

Under kniven

Idag har jag upplevt ett mycket snabbt och effektivt besök i sjukvården.
Har länge (för länge...) haft en talgkörtelcysta (atherom) i hårbotten och idag skulle den äntligen väck.
Var orolig innan - skulle de vara tvungen att raka bort hår? Hur länge skulle jag behöva gå utan att få tvätta håret? Ja, såntdär ytligt men ack så viktigt ;)
Inget hår behövdes rakas bort och jag får tvätta det redan i morgon om jag så vill.

14.00 hade jag tid hos läkaren. 14.11 stod jag utanför Sabbatsberg närsjukhus igen!!!

På tal om sova

När jag borstade tänderna i morse kom jag på mig själv att fundera över det här med att många föräldrar ser det nödvändigt att LÄRA sina barn att sova (själv/ensam).
Jag anser att det är omöjligt att lära någon annan att sova! Den kunskapen besitter varje människa själv.
Sedan kanske man behöver stöd i att finna bra vägar till att kunna somna, men det är någonting annat. Alla är vi olika och varför VARFÖR ska små barn måsta somna ensam?
Lyssna på din egen, inre röst. När är du som mest avslappnad? När känner du största tryggheten? När sover du som allra bäst?
Är det när du är ledsen, på en främmande plats och när du är ensam?
Eller är det när du är glad, i din egen säng och i sällskap med de du älskar?
Jag hoppas du förstår var jag vill komma. Varför behandla den du älskar allra mest så ologiskt och långt från hur du vill ha det...

Sovit på saken

Igår när jag åkte hem från rekryterings grejen på af Expo kände jag mig väldigt negativ. Att det var bortkastad tid. Att det inte gav mig nått. Nu har jag fått sova på saken. Och fullt lika negativ känner jag mig inte. Men nått jobb lär jag ju inte få. Galet mycket folk. Inte för att jag trodde jag skulle vara ensam, men riktigt så galet mycket folk hade jag inte förväntat mig.
Jag har ingen erfarenhet. Jag bara svamlade. Och log galet mycket för att liksom släta över det hela. Vårt möte tog typ 30 sekunder. Alla andra stod och snackade och pratade och höll på... Speeddating in my ass. Inget för mig.
Ge mig chansen - vem köper det. Nä, inte ens sälj är min grej.
Självförtroendet är nu totalt bortblåst. Självkänslan har flugit sin kos. Kvar är bara ett tomt skal som gör som det blir tillsagt. Och knappt det.
Nåja, jag fick mig en smörgås och en loka. Alltid nått

Arg

Är jag inte ledsen så är jag arg. Varför kan jag inte bara få vara glad. Eller nått...

Knas i cyberspace

Bloggade från mobilen. Det blev bara knas. Fast det var nog lika bra. Det var ju bara ett negoinlägg ändå... Fast jag undrar varför det blev knas?

Undrar hur de tänker nu

I eftermiddag ska jag iväg på en rekryteringdrive på arbetsförmedlingen Expo. Det är af själv som söker en massa folk till sin IT-avdelning.
Det ska bli så spännande å se hur de reagerar på mig. Jag menar, om nu nån ska ge en utbildad ingenjör som gått arbetslös lääääänge en chans, så borde väl af gå i främsta rummet. Eller? Självklart fattar jag väl att de som alla andra vill ha bra personal, men jag har ju inte ens fått chansen att visa vad jag går för.
Dessutom borde de väl ha koll på alla braiga "förmåner" som kommer med när man anställer mig. En sån sak kan man väl inte bortse ifrån...

(Att jag sedan tycker den ligger helt idiotiskt tidsmässigt, 16-19, det hör väl kanske inte hit. Fast det tyder ju på att de främst letar efter de som redan har jobb...)

:hjärta:

Saker som håller mitt hjärta igång:

• När dottern ligger på min plats när jag ska gå å lägga mig. Måste flytta på henne försiktigt. Då mumlar hon i sömnen. Lägger handen på min kind. Är så trygg
• Längtan efter dottern på eftermiddagen. Gör att jag måste småspringa till förskolan
• Dotterns långa utläggningar om viktiga saker. Jag förstår inte mycket. Men det gör ingenting
• När dottern ligger på skötbordet. Uppmanar mig - katt! Skrattet som kommer när jag gör som hon vill.
• Att få höra "mamma" "sitta sossan. bokk. myra!" "grrrodan! bettil!" "danta pippi!" "kamas" "poss" "komm" "ita mommor" "basse!"

Till sist...

Jag förstår. Det är inte lätt.
Inte för mig heller.
Plötsligt ramlar jag bara. Faller handlöst.

Men du då?

Du som ska lyfta mig.
Få mig att blomma.
Var gömmer du dig. Vad flyr du ifrån. Varför väljer du att inte se?
Eller är det så att du verkligen är blind
Märkligt är det. Jag kippar efter andan. Du går iväg...

Låt mig vara ett tag

Vill inte vara här. Vill inte känna såhär. Vill verkligen inte.
Men jag hittar ingen väg. Finner ingen lösning.
Har ingen ork.

Jag har egentligen ingen rätt att säga nej. Sätta stopp.
Men å andra sidan har du verkligen rätt att behandla mig som du gör?
Ser du inte. Märker du inte.
Jag vet inte vem som är mest självisk.
Vet bara att jag mår dåligt.
Vet att så fort jag fått näsan över vattenytan dras jag ned igen.
Jag försöker fly. Men det skapar bara mer ångest.
Livegen.

Jag borde känna större tacksamhet. Men allt du gett mig är mina dåliga sidor.
Låt mig bara få vara ett tag.
Ge mig luft. Ge mig utrymme.
Då kanske det blir bättre.
Jag får i alla fall chansen att hitta balansen.

Snön faller uppåt...

... och jag faller neråt. Snart är botten nådd.

SNÖ!

Vaknade upp till ett vintervitt landskap. Så snart frukosten var uppäten tog vi på oss kläderna och gick ut. Kramade snöbollar. Hoppade och skuttade i snön. Gömde oss bakom träd. Åkte lite kana i snön. Bakade snökakor.

Mamman och pappan frös. Dottern ville aldrig gå in. Men när vi väl kom in var det supermumsigt med "jussen"

Snabbpyssel

Dottern ska ju få en presentkalender, som jag bloggade om här. Så idag gjorde jag en av paketen, eller ja, innehållet i paketet.

Inspiration från lite varstans, vet faktiskt inte var jag såg den först. Men här är iaf mönstret.

Och såhär blev resultatet:

Det tog typ en kvart att sy. Och då var jag ändå tvungen att stanna till och tänka så att fodret skulle hamna rätt!!! Söt, somrig och perfekt för små fingrar att stoppa små saker i!

Fly förbannad

Läser i en tråd på sjalbarn som får mig att bli rent ut sagt förbannad! Och jag orkar inte ge mig in i diskussionen för jag känner samtidigt att jag har inte de rätta argumenten. Så jag ryter till här istället.
Tråden handlar om ett förslag från Moderaterna att barn ska gå max 40 timmar i veckan på förskolan. Och ha fem veckorssemester! Tanken är god.
Men där slutar det vettiga. För att detta förslag ska kunna fungera måste ju hela samhället göras om!!! För hur man än löser det rent ekonomiskt för alla ensamstående, låginkomsttagare som kanske måste ha flera jobb för att få ekonomin att gå runt, så måste ju barnen ändå vara nånstans när föräldern/föräldrarna jobbar!!!
Jag blir så, ursäkta språket, fly förbannad och jävligt upprörd av sådana här förslag som gör att man känner sig livegen! Ja, tanken är god. Barn ska vara främst med sina föräldrar men nu ser inte vårt samhälle ut så.
Jag är så upprörd så jag kan inte ens tänka...
Om nu förskolan är så hemsk så tycker jag att det är väl DÄR resurserna ska sättas in. För att förändra så att det inte blir så jobbigt för barnen att vara där när föräldrarna jobbar.
Jag förnekar inte att jag gillar inte att ha dottern långa dagar på förskolan. Det är med fasa jag ser framemot att börja jobba och att måsta ha henne där långa dagar. Jag kommer ju att göra allt för att se till att hon kommer att få så korta dagar det bara går. Och så tror jag att det FLESTA föräldrarna tänker. Sen finns det rötägg som utnyttjar förskolan till max för att få tid till att träna, handla, what ever... men ska ALLA föräldrar som behöver förskola "straffas" för det.
NÄ, som sagt jag är så upprörd så jag kan inte ens tänka.
Det här är lika korkat som de dumma förändringar de gjort med oss arbetslösa. VARFÖR?? Blir bara såååååååå arg. Orkar inte bli mer arg. Ska nog sluta läsa den där tråden

Rätt gängor

Nu är dottern tillbaka på förskolan. Det var ett kärt återseende. Så fort kläderna var av rusade hon in. Sa knappt hej då! Det gjorde ont i mammahjärtat. Samtidigt kändes det bra. Att förskolan är ett så skoj ställe att vara på. Att fröken fick en kram. Jag får längta efter kramen jag ska ta mig i eftermiddag. Och att få höra om allt som hänt under dagen. Även om jag inte förstår vad dottern säger alla gånger.
Här försöker jag passa in mig själv i rätt gängor igen. Det går väl sådär. Det är så mycket som blivit liggande under dotterns hemmavaro. Jag vet knappt var jag ska börja. Jag plockar lite här. Lite där. Nä, först måste jag nog ta hand om det där... Har gjort en lång lista på saker jag vill få gjort. Än har jag inte fått bockat av en endaste liten grej. Det känns inte bra. Nu får jag skärpa till mig!

Livfullt

Jag gillar våran tradition. Att gå i kyrkan varannan söndag. På Gudstjänst med små och stora. Det är mysigt. Samtidigt som jag är alldeles slut efteråt. För dottern är överallt och rusar runt. Sitta still och titta/lyssna/sjunga är inte hennes grej. Att hoppa runt. Dansa. Klättra. Det är hennes grej. Härligt och livsbejakande. Men mentalt påfrestande för mamman.
Idag kom en äldre herre fram till oss efter gudstjänsten och tackade så mycket! Han blir så glad av att se min fina dotter. Och det värmde mitt hjärta att få höra det.

Hjärtat svämmar över

Ibland blir jag så fascinerad över hur mycket kärlek jag kan känna för en sådan liten människa. Idag var jag ju iväg en timma+restid. Och när jag var påväg tillbaka var jag tvungen att springa sista biten för jag längtade så efter dottern. Jag hade ju inte fått vara med henne på över en timma!! Det kändes skönt att känna så. För det har varit några påfrestande dagar hemma med dottern nu när hon haft vattkoppor. Tur att kärleken är stor. Och glömmer fort det jobbiga :)

Barnvakt

Imorgon ska dottern få vara med farmorn. Ensamma. Bara dom två. Här hemma. Det kommer nog att bli superkul. Mysigt. Och efterlängtat. Iaf för mamman som är i desperat behov av egentid. Klä sig lite snyggt. Komma utanför dörren utan dottern som kräver uppmärksamhet. Känna sig lite osynlig...

Egentligen ogillar jag ordet barnvakt. Tycker det är så opersonligt och stelt. Lite översittande sådär. Framförallt går jag i taket när det används av pappor! Eller för all del av mammor om pappor!!! Man kan väl för allt i världen inte ses som "barnvakt" åt sitt eget barn. Då har man fel syn på sin familj. Så var det sagt

Återfunnen

Plötsligt slår det mig. När pappan går in i sovrummet för att kolla till en hostande dotter. Där på dörren hänger Tai-väskan med innehåll. En styck ringsjal. Det var ju där den var!!

LABIL!

Vill inte känna så här. Blir skitstressad över småsaker. Som byggs upp till stora berg. Som sedan rasar. Som en lavin i mitt inre. Idag blev det för mycket. Fick god lust att lämna dottern på Ica. Bara gå dit näsan pekade. Ville inte prata med nån. Ville inte synas.
Vill inte vara mamma och må såhär. Dottern är värd nånting bättre.

Undrar

Alltså vad är det med små barn och stövlar?

Många fel. Några rätt

Idag har det varit en såndär dag när allt går fel. Började dagen med att "försova mig". Sedan funderade jag fram och tillbaka om jag skulle orka mig till Bromma för att inhandla antroposofisk medicin för dotterns hosta. Kom fram till att jo, det vore väl bra.

Började plocka iordning. Rusade runt. Dottern gjorde likadant. Drog iväg med det jag plockade fram. Allt tog femtioelva gånger längre tid. Hittade inte ringsjalen. Blev än mer stressad. Rev nästan sönder rebozon när jag letade efter ringsjalen. Och ringsjalen var som bortblåst :(

Kom då äntligen iväg. Det var lyckat. Men sent! Och jag fick SUPERONT i ljumsken av promenden. Dottern somnade precis när vi kom hem igen. Missade lunchen. Sov LÄÄÄÄNGE! (Jag passade på att titta på Juno)

När jag skulle blogga ville inte bilden funka. Det tog en halvtimma innan det blev som jag ville. Dottern vaknade. Var jättehungrig. Jag blev arg. Dottern blev ledsen. För andra gången denna dag. För nått som inte alls var hennes fel :(

Måste ju handla middagsmat. Hittar recept på en god soppa! Skriver handlinglista. Rusar ut! DET regnar! Kommer halvvägs. Listan ligger kvar hemma! Känner bara NEJ! Allt blir bara knas. Stressar för ingenting. Allt känns fel.

Nu måste jag laga mat. Hoppas så att jag inte bränner nått. Men jag känner redan nu att det kommer gå åt skogen. Det blir en självuppfyllande profetia att känna så. Nu river dottern snart lägenheten. Ville bara skriva av mig.

Snart dags

Igårkväll tog jag mig i kragen och sydde klart julkalendern mamma broderat till dottern.

Det har varit ett tungt UFO som jag velat men inte orkat ta tag i. Men nu fick jag det gjort. Blev väl inte så bra som jag hoppats på men det duger. Anledningen till att det varit jobbigt men nödvändigt att göra klart beror på dessa ord som är så jobbiga att titta på.

Till "DOTTERN" från mormor Julen 2008

Älskade mamma om du visste vad ont det gör att se dessa ord. Jag saknar dig så. Du fattas mig. Är inne i en jobbig period. Vaknar på nätterna. Gråter.

Som om det inte var nog

Skriv ett litet beklagande inlägg i sin blogg så ska du nog se att det ordnar upp sig. ???

För nu är jag förkyld. På riktigt. Halsen svider. Jag måste äta på nått konstant. Då känns det okej. Annars sväljer jag bara en massa luft och bli rapig och illamående. Pappan tyckte att det kändes som om jag har feber. Och nu känner jag att ryggen börjar säga ifrån oxå. Borde nog gå å lägga mig. Och tycka synd om mig själv.

Röda små märken

Igår upptäckte jag röda små märken på magen på dottern vid ett blöjbyte. Tänkte inte mer på det. Där och då. Vi gick här hemma och hade det tråkigt. Så på eftermiddagen tog vi oss en liten tur till lekparken. Gick förbi en mysig leksaksaffär. Handlade mat på Ica Maxi. Så när vi kom hem och bytte ytterligare en blöja hade dottern ännu fler röda prickar. Nu hittade jag märken på armarna, benen och ögonbrynet.
VATTKOPPOR??!! Eller vad... Jorå. Läste lite på nätet och hon var liksom ett skolexempel. Så när jag ännu lite senare hittade några röda prickar i hårbotten då var jag bombsäker.
Så nu har dottern alltså fått sin första "barnsjukdom". Än så länge mår hon utmärkt. Kliar sig pyttelite på en av kopporna på magen. Men slutade med det när jag smörjde med lite zinkpasta.
Jag har ångest över alla jag, av MISSTAG!, råkat smitta. Allra mest över lilla tvåmånaderstjejen vi mötte i tvättstugan igår på förmiddagen. Vattkoppor är ju extremt smittsamt. Och tyvärr, smittar ju främst precis innan sjukdomen bryter ut...
Sedan är jag lite arg på förskolan. För igår när jag ringde in och sjukanmälde dottern med orden "Hon har feber" fick jag inte höra att det går vattkoppor, utan "jo alla är ju förkylda nu". Medan idag när jag ringde för att berätta att hon har vattkoppor då var (samma person!) väldigt snabb på att påpeka att det går och att det är jättemånga som har vattkoppor. Tycker det är konstigt att vi inte blivit informerade om det. Tidigare. Att de inte kunde förvarna att dottern kanske fått vattkoppor eftersom hon hade feber! Då hade jag ju kunna hålla ögonen öppna på ett helt annat sätt. Vara lite förvarnad om att det kanske kunde bli så...

VAB

Känns konstigt att vara hemma med dottern såhär. Hon är sjuk. Men ändå pigg. Vad kan man göra då? Vad får man göra? Är det okej att gå ut och leka lite i en lekpark? Eller måste vi hålla oss inne. Hon är ju som sagt inte så medtagen i sin förkylning. Bara lättare feber. Lite snuva. Hostar ibland. Blir lättare ledsen över motgångar. Men annars är det ganska så normalt tempo på henne. Just nu sover hon. Jag hoppas på över en timma! För det är när man sover som man blir frisk...

Utslagen

Nyss hände nått märkligt. Dottern somnade mitt i sången. På väg hem från ica. Tror förkylningen är här. På riktigt.

Edit: Mycket riktigt. 38,9 grader. Feber helt klart. Fast när hon fått sova en liten stund var allt som "vanligt" igen. Trots febern...

Som sirap

Det går så trögt här. Som sirap. Jag sitter fast. Försöker jag göra nått så kletar det än mer. Nä jag vill inte. Vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Ta mig vidare. Det skapar bara en massa ångest. Vad jag än gör...

Förkylt

Här i familjen är vi alla lite lätt förkylda. Vi har varit det nu i några (många!) veckor. Vi snörvlar, hostar och har ont i halsen. Men mer än så verkar det inte bli. Det är faktiskt väldigt jobbigt. Vi är för friska för att vara sjuka. Men för sjuka för att känna oss friska. Framför allt känner jag det så

Kyrkhelg

Halv tio i lördags infann mamman sig i kyrkan för att sjunga upp och öva lite inför en av de största kör-händelserna i hennes körkaktiva liv. För allhelgona känns som körårets största grej - med inbjudna solister, orkester och sedan fullsatt kyrka!

I år blev det väldigt speciellt. När vi skulle sjunga igenom en av psalmerna rasade det över mig och tårarna bara kom... Men sedan fanns det inte tid till mera sorg, utan jag försökte istället känna glädjen över allt som mamma lärt mig. Gett mig.

Och vad jag sjöng. Ja, kanske inte så bra på 11 gudstjänsten. Men sedan. På konserten. Våra extradrillningar hade gett resultat. Efteråt fick vi höra från en gammal medlem i kören att, framför allt i sista satsen "In paradisum", vi lät som änglar. Och jag kände att jag under konserten fått som en skänk från ovan - jag lånade ut min kropp åt en ängel som sjöng åt/med mig.

Idag tog jag och dottern oss iväg på gudstjänst med små och stora. Temat för dagen - sorgens kärna. Inte heller idag fanns det tid för tårar. Även om jag kände hur de brände där bakom ögonlocken. Men med en 19 månaders tjej som vill vara överallt och ingenstans, finns det liten tid för riktig eftertanke...